Resan till Thailand bekräftade inte bara hur mycket jag gillar Asien utan också hur mycket jag gillar asiatiska kvinnor. Något som verkar provocera svenska kvinnor, av någon anledning. Som om det är nedlåtande att påstå att man gillar ett annat lands kvinnor mer än de berömda svenska kvinnorna.

Nu gäller det för min del visserligen i första hand kinesiska kvinnor, men thailändskor är det definitivt inget fel på. Det utbud av vackra och charmiga kvinnor som jag såg under tio dagar i Thailand finner man helt enkelt inte här. De är dessutom lite mer öppna och frigjorda än de kinesiska kvinnor jag haft och har kontakt med (däremot vågar jag mig inte på en generalisering för alla thailändskor och kinesiskor, det vore minst sagt förmätet).

Men så var det det där med språket. Den thailändska engelskan (thainglish) är, möjligen den indiska engelskan undantagen, den roligaste engelska ”dialekten”. Den är helt enkelt väldigt festlig att lyssna till. Att göra sig förstådd är lite som att prata väldigt enkel, och grammatiskt felaktig, svenska med en person som ännu inte lärt sig svenska språket riktigt. Men ska man bli ihop med en thailändska long term måste man givetvis lära sig hennes språk. Det görs inte på en kafferast utan är ett mycket långsiktigt åtagande. Med tanke på att jag redan pluggar kinesiska, och dessutom med ett tydligt långsiktigt mål, går det inte. Inte just nu.

Att kära ned sig i en tjej under en tio dagars vistelse i ett fjärran land är givetvis oerhört korkat. Jag var heller inte beredd på det. Men vad fan gör man? Det gjorde definitivt vistelsen mer behaglig (men hemresan desto jobbigare).

Så det var kul så länge det varade. Men vissa saker är, som man säger, not meant to be.