Jag studerar mandarin vid Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet sedan en tid tillbaka. I kväll tog läraren upp något som har diskuterats på institutionen, nämligen att Konfuciusinstituet faktiskt till viss del finansieras av den kinesiska staten. De kinesiska lärarna får inte sin lön från Stockholms universitet utan från Fudanunversitetet i Shanghai (till vilket svenska studenter kan åka för att studera kinesiska III) och våra lektioner betalas alltså delvis av Kina. Är det ett problem att er undervisning delvis betalas av en diktatur? undrade vår lärare. För mig personligen är det inte det, särskilt inte med facit i hand om undervisningens kvalitet och innehåll. Men om det tydligt framgick vid ansökan, att undervisningen inte endast betalas med svenska medel, skulle vissa kanske tänka två gånger.

Denna långa associationsbana för mig in på dagens stora händelse, FRA-omröstningen i riksdagen. Varför då? Kina är ett land med stora brister i mänskliga rättigheter. Oppositionella fängslas, människor avrättas och media, inklusive Internet, censureras. I Sverige har vi lyckligtvis ett demokratiskt styrelseskick. Men samtidigt som respekten för parlamentarismen är fortsatt stark, minskar respekten för enskilda medborgares rättigheter. Politikens positioner flyttas ständigt fram och det sker snabbt. På bara några få år har eller kommer ett flertal omvälvande integritetskränkande lagar klubbas i Sverige, på initiativ från regeringen eller från det monster som kallas EU.

Visst har det protesterats, men låt oss vara ärliga: FRA-lagen har inte engagerat den genomsnittliga väljaren. Trots att frågan har uppmärksammats något oerhört i media, är herr och fru Svensson i Tomelilla föga intresserade. Det de vill veta är vilken regeringsalternativ som kommer att förbättra för barnfamiljerna, studenterna eller pensionärerna efter nästa val. Och telekompaketet är alldeles för komplicerat för att människor ens ska våga ta det i sin mun.

Detta är parlamentariska demokratiers stora akilleshäl: politikerna bestämmer själva hur frågor ska drivas och under vilka omständigheter besluten ska tas. Allt sker alltid med ett fyraårsfokus och med målet att vinna nästa val. Beslut fattas ofta hastigt, medvetet så för att ledamöter inte ska hinna eller orka läsa in sig tillräckligt på det förslag som ledamoten väntas stödja. Det är därför föga förvånande att många av ledamöterna i försvarsutskottet, som om några faktiskt borde ha koll på FRA-lagen, inte har det. Det gäller både ja- och nejsägare i denna fråga. De litar helt enkelt till andra inom partiet och följer partilinjen, no matter what. Det är egentligen en väldigt märklig form av demokrati.

Kina är en diktatur. Där är många människor beredda att riskera sin frihet och sina liv för att göra sina röster hörda, för att kämpa för ökade fri- och rättigheter. Sverige är en demokrati. Här är människor beredda att låta politikerna nedmontera våra demokratiska fri- och rättigheter, mellan förmiddags- och eftermiddagskaffet. Beror det på apati, naivitet eller något annat? Jag blir beklämd, ledsen och arg när jag ser hur nonchalant FRA-frågan har behandlats av så kallade folkliga representanter och jag blir nedstämd när jag ser hur lite de flesta väljare bryr sig.

Ibland undrar jag var smärtgränsen går för väljarmajoriteten. Vad skulle kunna få människor att gå man ur huse? Och när skulle det ske? När det är för sent? Grejen med politik är att politiska beslut sällan rivs upp. Lagar kan givetvis upphävas, men det sker väldigt sällan. Tvärtom har politiken en tendens att ständigt svälla. FRA-frågan har sannolikt upplevts som alldeles för abstrakt för gemene man för att väcka intresse och ilska. Men poängen är att det inte kommer att sluta med FRA. FRA-lagen kan vara murbräckan (vi vet redan att det kommer mer), ett grönt ljus för att fortsätta bygga ut övervakningssamhället. Skräckexemplet heter Storbritannien och var så säker att många svenska politiker tittar gillande mot de brittiska öarna i detta avseende. Nu har vi redan accepterat att staten ska ha laglig rätt att koppla in trådarna i vår elektroniska kommunikation. Den moderna brevhemligheten har avskaffats. Politiker i både riksdag och Europaparlament sitter sedan länge och klurar över nya medel för att övervaka och kontrollera medborgarna.

Just därför att människor är så aningslösa och ointresserade av de rättigheter de faktiskt fortfarande har, kommer Piratpartiet inte att komma in i riksdagen 2010 (sorry). Just därför att svenskarna anser att staten har rätt att kränka våra grundläggande personliga fri- och rättigheter, kommer Sverige heller inte att bli ett bättre land att leva i. Oavsett regering. Just därför finns det all anledning att börja fundera över om det verkligen är en bra idé att bo kvar här i framtiden.

Giv mig frid.