Det var många på den politiska vänsterkanten som beklagade Berlinmurens fall i november 1989. Öppet eller inombords. Fasaden föll. Att de över huvud taget hade satt sin tilltro till en fasad säger kanske mer om dem än något annat. Att ursäkta övergrepp, att bortförklara fattigdom, att trivialisera ett system som stänger in människor bakom en mur – det ger väldigt låga poäng i demokratispelet.
Inget har egentligen förändrats. Ursäkter lämnas, avböner görs, men de betyder inte ett jota eftersom samma personer gör samma ”misstag” om och om igen. Alltid finns det någon vänsterdiktatur att hålla på. De blir färre och färre, men den kubanska regimen står fortfarande pall och har gott om beundrare i Vänsterpartiet – det parti som kan sitta i regeringsställning om mindre än ett år.
I Sverige har kommunismens brott alltid tonats ned. Sverige har visat föga intresse för Baltikums befrielse från Sovjetunionen. Det officiella Sverige verkar över huvud taget inte ha begripit det förtryck som befolkningarna i de östeuropeiska länderna levde under i decennier. När en statlig myndighet beslutar att genomföra en informationskampanj om kommunismens härjningar i världen, blir det därför ett himla liv. Det går att ha invändningar mot att en statlig myndighet sysslar med historieundervisning, men så länge den endast ägnade sig åt något så allmängiltigt ont som nazismen var protesterna svaga. Kommunismen får emellertid inte smutskastas, anses det. Då röts det till på både ledar- och kultursidor runt om i landet.
Det är få som är aktiva kommunister i Sverige. Det är också rätt få som delar idealet om det klasslösa samhället. Men de som gör det får stå oemotsagda. Claes Eriksson och Sven Wollter, som båda vill ta makten genom en väpnad revolution, är folkkära artister. De kan ses som lite konstiga politiskt, men inte alls så pass avvikande att de inte bör ges plats i media.
Det är också signifikant för vänstern att inte bara göra avbön under galgen utan att trots avbönen behålla idealen och värderingarna, trots decennier av upprepade realpolitiska fiaskon. Lars Ohly kallar sig inte kommunist. Det var en omvändning under galgen, när media blev för jobbiga mot honom och det skadade partiet. Men han har enligt egen utsago samma värderingar som tidigare. Han är sålunda fortfarande kommunist. Men i medias värld är det bara det som syns och hörs som betyder något, därför försvann drevet när Ohly slutade använda K-ordet. Och Ohly kan möjligen se fram emot livet som arbetsmarknadsminister.
Hur många kollapser, fiaskon och mänskliga katastrofer ska kommunismen behöva skapa innan människor som aktivt stödjer dessa ideal, ställs till svars för sina åsikter?
Senaste kommentarer