Hannes Råstam är en av få grävande journalister i svenska medier som jag känner stor sympati för. Han har ett rättspatos som gör mig glad. Råstam har gett röster åt människor som av olika anledningar inte har velat eller kunnat tala ut tidigare.
Hannes Råstam har fokuserat mycket på att undersöka personer som dömts för olika brott mot sitt nekande. Ett av de mer uppmärksammade fallen var det så kallade ”fallet Ulf”, som handlade om Bo Larsson som dömts för sexuella övergrepp på sin dotter och efter reportagen slutligen fick resning i målet, frikändes och fick skadestånd. Skadan var emellertid redan skedd och jag vet personer som fortfarande är övertygade om att han var skyldig.
Ett annat var reportaget var det om bränderna i Falun, där en okänd man tagit kontakt med Råstam efter lång tid och erkänt att det var han och ingen annan som ansvarade för de upprepade pyromandåden på 70-talet. Ett antal ungdomar skulle således vara helt oskyldiga. Utifrån detta följer en rad avslöjanden om hur illa polisutredningen sköttes på den tiden. På senare tid har Hannes Råstam valt att granska fallet Thomas Quick – det om Sveriges berömde seriemördare som förmodligen inte alls är någon seriemördare.
Jag har inte tagit del av den enorma Quickutredningen och har således inte bättre insyn i den än någon annan vanlig medborgare i samhället. Men för mig förefaller det vara så, att fallet Quick, personen Quick, har blivit så viktigt för så många personer – poliser, åklagare, terapeuter, journalister – att det har funnits en benägenhet att överträda gränser för att ro hela projektet i hamn. Människor har byggt sina karriärer på Thomas Quick. Det är inte svårt att förstå, att det finns väldigt mycket prestige inbakat i Quick-utredningen och att många är synnerligen ointresserade av att utredningen granskas sida för sida.
DN:s Johan Croneman gillar Hannes Råstam, men är tveksam till vad det egentligen är vi har fått se i de tre dokumentärerna om den påstådde seriemördaren Thomas Quick. Visst går det att manipulera tittarna i ett skickligt redigerat TV-inslag. Därom råder inga tvivel. Men oavsett hur Råstam har vänt och vridit på uppgifterna i reportagen, är det svårt att förklara bort att Quick har pumpats full med droger under i princip hela utredningen. Och det är som bekant många som är mycket kritiska till hur utredningen har skötts. Jag håller heller inte med om att Hannes Råstam sätter sig själv i centrum. Visst finns han med i dokumentärerna, både i bild och som speakerröst. Men han trängs inte om utrymmet tillsammans med dem han ska intervjua.
Det brukar sägas, att enligt svensk rättsordning ska en person inte enbart kunna dömas på någons berättelse. En bra historia ska inte räcka. Berättelsen måste stöttas av någon sorts stödbevisning som talar emot den tilltalade. Vi vet att det inte alltid fungerar så i svenska domstolar och det är det som skrämmer mig. Jag vet inte om Thomas Quick är skyldig till något av de mord han erkänt och/eller dömts för. Men han har uppenbarligen dömts för mord enbart på sina erkännanden, på samma sätt som Bo Larsson dömdes till ett långt fängelsestraff enbart på sin dotters berättelse om påstådda övergrepp.
Quickutredningen är en stor varningsflagg för hela det svenska rättsväsendet. Om vi tog rättssäkerheten på allvar, skulle gripa tag i denna varningsflagg och arbeta för att långsiktigt stärka rättssäkerheten i Sverige. Jag misstänker emellertid att det är alltför många som har intresse av att fler fall av detta slag inte ska synas och hellre vill lägga locket på. Därför behöver vi fler som Hannes Råstam.
Fler bloggposter i ämnet:
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Sprickor i fasaden.
Senaste kommentarer