Jag är ingen älskare av julen. Tidigare brukade jag säga att julen var trevlig för den goda matens skull. Men jag vet inte. Nog för att kalkon är gott, men i ärlighetens namn skulle jag lika gärna kunna äta en oxfilépizza med bearnaisesås på julafton. Det är gott det också.

Nu är de flesta betydligt mer traditionsenliga än jag. Det ska pyntas, bakas och ätas skinka. Det ska vara julstress, glögg och framför allt Kalle Anka. I en artikel på Slate får vi en inblick i hur fanatisk Kalle Anka-traditionen är i Sverige om man ser den med utländska ögon. Jag begriper den inte själv. Redan som barn började jag undra varför vi skulle titta på samma program år efter år. Särskilt som det inte ens var bra. När argumenten inte bet gick jag och hjälpte mamma i köket i stället bara för att slippa eländet. Men klockan 15 på julafton kommer ungefär hälften av Sveriges befolkning att sitta och titta på ett 50 år gammalt TV-program som de har sett så många gånger att de förmodligen kan mima sig igenom det.

Jag är inte traditionsfientlig per se. Men precis som i alla andra fall blir jag skeptisk och frågande när folk gör saker i flock utan att tänka. Bara för att de alltid har gjort så.

Nej, det överlägset roligaste denna julledighet blir en resa till Kina. När jag tittar på termometern och ser att den står på minus 16 grader är det en liten lättnad att inse att det i södra Kina vid denna tid i stället är 16 plusgrader. Mycket bättre.

Jaha, nu har det börjat snöa igen…

Den globala uppvärmningen slår till i Sundsvall.