Den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo har dömts till elva års fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statens makt”. Brottsrubriceringen kan förefalla komisk, för både regimen och Liu är det däremot blodigt allvar.

Kina är ett på många sätt fantastiskt land med otroliga möjligheter. Kulturen är ömsom fascinerande, ömsom svårbegriplig (se denna illustrativa jämförelse mellan Kina och väst i allt från relationer till kösystem). Kina har genomfört den största fattigdomsminskningen i världshistorien och att landet är på väg att bli världens näst största ekonomi har knappast undgått någon. En fortsatt ekonomisk utveckling är helt nödvändig för att fattigdomen i Kina ska fortsätta minska, för att även landsbygden ska få del av kakan, för att livet ska bli bättre för fler.

Den kinesiska kommandoekonomin har tjänat den ekonomiska utvecklingen, och därmed i förlängningen det kinesiska folket, väl. Ledningen i Beijing har kunnat upprätthålla en hög tillväxt också under krisåren (även om det hävdas att tillväxtsiffrorna i själva verket är något friserade). Men hur länge kommer det hålla? Demokratin är slö och långsam, vilket bär med sig nackdelar i det korta perspektivet men fördelar i det långa. I kontrast bär det kinesiska systemet fördelar i ett kort perspektiv men riskerar att lägga hinder i landets utveckling på längre sikt. Ett system som inte tillåter spontanitet och fri idéutveckling är dömt att stagnera.

Jag tror inte på någon kollaps. Det vore heller inte alls önskvärt. Det vi kan hoppas på är att den kinesiska ledningen till slut inser att den enda vägen framåt om Kina vill tävla med USA i det långa perspektivet, är demokratiska reformer. Marknadsekonomin har gjort Kina till en tillväxtmässig duracellkanin. Friheten har ökat för befolkningen i stort. Men om landet ska bli en utvecklare och inte bara en tillverkare i framtiden, behöver landets stela, byråkratiska och hierarkiska företagsklimat utmanas. För detta krävs reformer och en del nytt tänkande.

De flesta kineser jag har pratat med kan beskrivas med ordet ”opolitiska”. De pratar inte politik, verkar inte bry sig (eller så har vi helt enkelt träffats i fel forum). Å ena sidan kan jag förstå dem. De eller deras föräldrar och farföräldrar har levt under miserabla förhållanden. De har uthärdat kulturrevolution, fattigdom och galenskap. Dagens Kina erbjuder dem möjligheter att arbeta och tjäna pengar. Få ett hyggligt liv. Gör man den historiska jämförelsen är det inte konstigt att de flesta håller tyst och försöker få ett så gott liv de kan under rådande omständigheter. Å andra sidan behöver Kina fler som Liu Xiaobo. Bara så kan Kina fortsätta att utvecklas.