Så är den frånvarande bloggaren tillbaka från Kina igen. Viss bloggabstinens medges. Men jag har följt nyheterna kontinuerligt och kan konstatera att det inte ser ut som att jag har missat särskilt mycket. Inrikespolitiskt käbbel, Saab hit och Saab dit och någon jäkla vargjakt verkar vara allt. Och så snö och kyla förstås. Att lämna Sverige under vintern är ingen dum idé, även om det blev en kort resa denna gång. Med tanke på förutsättningarna är det ett smärre mirakel att jag slapp långa förseningar. Ditresan gick via Schiphol, varifrån en attentatsman bara någon dag tidigare klivit på med en misstänkt bomb. Jag hade väntat mig ett stort säkerhetspådrag, men det verkar bara vara resenärer till USA som drabbats av extra kontroller. Hemresan gick via Beijing, som drabbats av det värsta snöovädret på 80 år. När jag anlände var det blå himmel och sol. Det var första besöket i södra Kina. Jag hade väntat mig att det skulle kännas mer annorlunda än östkusten, men det kändes helt enkelt som Kina. Jäkligt god mat, billigt och lika härligt som östkusten. Zhanjiang, som jag vistades mestadels i, är ingen stor stad med kinesiska mått mätt (runt en miljon invånare inklusive förorter) och det märks förstås på utbud av både affärer, nöjen och sevärdheter. Någon skönhet är staden heller inte, ej heller landsbygden runt omkring. Men det var skit samma på med tanke på resans syfte. Zhanjiang är definitivt en sommarstad med stränder och strandpromenader, palmer så långt ögat når och vackra parker. På vintern ligger allt lite i ide. För den som gillar asiatiska kvinnor är Kina som ett smörgåsbord. Nu var jag där för att träffa en särskild kvinna och inte ragga på kvinnor i allmänhet, men det är svårt att inte imponeras av utbudet. Södra Kina är inget undantag. Varning för nackbesvär således.
Om du tycker att du som västerlänning blir utstirrad i Kina är det ingenting mot vad du får uppleva om du går hand i hand med en kinesisk tjej i en stad där du i princip är den enda västerlänningen (OK, jag såg faktiskt två till). Nyfikna blickar, tissel-tassel, fnissande, vänliga leenden och ett och annat ”hello” på bruten engelska går dock att stå ut med. Lite charmigt är det, trots allt. Det var också trevligt att få använda mina (synnerligen bristfälliga) kunskaper i kinesiska. Nu pratas det förvisso huvudsakligen kantonesiska i Guangdongprovinsen, vilket är tämligen obegripligt även om man kan rikskinesiska. Men det går ändå hyggligt att göra sig förstådd på kinesiska, många kan prata både och. Det blev endast en kortare sejour i Guangzhou så något träffsäkert omdöme om staden vågar jag inte lämna, förutom att den är rörigare och smutsigare än Beijing och att t-banan är lika välfungerande som i den kinesiska huvudstaden. Däremot är Kina inte rätt plats att vara på om du är sjuk. Min dunderförkylning, som jag säkert fick av någon vänlig flygpassagerare, gjorde de första dagarna föga angenäma. Att det aldrig är tyst i Kina är jobbigt när huvudet känns som sirap och toarullarna går åt på löpande band i egenskap av snytpapper. Kinesiska bilister förefaller helt övertygade om att om de bara lägger sig på tuten kommer trafikstockningen genast att upphöra. Extra bra bör det fungera om alla gör det samtidigt! Guangzhou lär för övrigt vara den stad med flest trafikolyckor i Kina. Jag kan förstå varför, men trafiksituationen i Zhanjiang var inte ett dugg bättre. Att åka långfärdsbuss rekommenderas annars. Om du bara lyckas köpa biljetten och hitta till rätt hållplats, vill säga. Allt är på kinesiska. För mig som är van vid Y-buss var det en grann överraskning att både mat och dryck ombord ingick i biljettpriset. Jag förstod plötsligt varför tjejen tyckte att min medhavda matsäck var lite onödig. Särskilt som kvinnan i sätet bredvid tvingade på oss hennes medhavda soppa också. Man vill ju inte vara ofin och säga nej. Jag har för övrigt försökt lära flickvännen viktiga och enkla svenska ord som paltkoma, tacksägelsegudstjänst och marginalskatt utan någon större framgång…