Från vänsterhåll är det som bekant en populär syssla att prata om ”klyftor” i samhället. De rikare blir rikare och de fattiga fattigare, hävdas det ofta. Nu stämmer detta inte i Sverige.
Inkomstspridningen har visserligen ökat under Alliansens tid vid makten, men som framgår i Social rapport 2010 (ladda hem här) har den långvariga fattigdomen (som varar fem år eller längre) minskat för alla grupper i samhället. Inkomsterna har ökat för alla grupper, men till följd av att de ökat mest i reella tal för höginkomsttagare talas det ändå om ökad fattigdom, särskilt bland barn.
Det som har hänt är alltså att de fattiga har blivit rikare och att de rika har blivit rikare. Detta är snarast motsatsen till ökad fattigdom! Sverige är dessutom fortfarande ett av de länder i världen med jämnast inkomstspridning. Den bild som politiker på vänsterkanten målar upp, med enorma klassklyftor och nyfattigdom, är helt enkelt inte sann. Men i en tid när socialdemokratin krisar, när vänsterns politiska experiment fått kalla handen och när allt fler arbetare både röstar och betraktar sig som borgerliga har den politiska vänstern ett behov av måla upp en bild av klasskamp och orättvisor i samhället. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra.
Vi bör dessutom vara lite på vår vakt när vi bedömer vad som är verklig fattigdom. Vi kan givetvis använda oss av noga utvalda fattigdomsbegrepp för att slå fast att vissa grupper i Sverige lever under fattiga förhållanden. Och ja, det finns de facto människor med riktigt låga inkomster, människor som gör det till en konst att få hushållsekonomin att gå ihop. Men vad betyder det i praktiken i ett så rikt land som Sverige, med generösa sociala skyddsnät?
När media rapporterar om fattigdom resulterar det i en ”fattigblogg” där en medelklasskvinna ska leva på försörjningsstöd under en kort tid och därmed ta del av en för henne mycket exotisk del av samhället. I kvällstidningarnas berättelser konkretiseras fattigdomen till att handla om hur fattiga barn inte får lika dyra mobiltelefoner, TV-spelskonsoler eller kläder som sina kompisar. Eller att föräldrarna inte har råd med den där extra glassen. Någonstans där förlorar begreppet fattigdom sin relevans för mig.
Skillnaden i perspektiv kan egentligen sammanfattas i detta korta (och klassiska) klipp. Det är inte fattigdomen i sig vänsterpolitiker är emot, det är inkomstklyftorna.
Fattig.
"Det som har hänt är alltså att de fattiga har blivit rikare och att de rika har blivit rikare. Detta är snarast motsatsen till ökad fattigdom! [sic]"
Hörreduduu, hur mycket rör du dig i förorten då? Vad vet du om den verkliga fattigdomen? Hur skulle det vara om man istället mäter köpkraft. Då lär du märka nåt annat. Att Kjöller drog in Sudan i slutändan av sin ledare var ett nytt bottennapp. Va faan sysslar hon med? Faktafel har hon också. Sverige skrev under barnkonvetionen 1990, men trots att Sverige inte hade gjort det så är det ingen ursäkt för hennes mystiska tankegångar.
Det Hanne Kjöller förmodligen menar är att Sverige inte har inkorporerat barnkonventionen i svensk lag. Inkomst och köpkraft hänger naturligtvis ihop och faktum är att även personer med låga inkomster har fått det bättre. Jag skulle gärna se fler skattesänkningar för de med lägst inkomster. Något vänsterpartierna givetvis motsätter sig.
Rädda Barnen använder två kriteria för att definiera fattigdom. Det ena är "Låg inkomststandard" Så här skriver de i den omtalade rapporten:
"Låg inkomststandard är ett mått som har utvecklats av SCB och använts i statistikmyndighetens barn-
och familjestatistik. Därifrån har även Rädda Barnen hämtat uppgifterna om inkomststandard till
barnfattigdomsindex.
Inkomststandarden beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst med en norm för levnadsomkostnader, som är justerad efter familjens sammansättning
Normen består av baskonsumtion .
av t ex mat och kläder, boendeutgifter samt eventuella fackföreningsavgifter och barnomsorgskostnader.
Vid inkomststandard 1,0 har familjen precis tillräckliga inkomster för att klara de mest nödvändiga
utgifterna. Värden under 1,0 räknas som låg inkomststandard, medan värden på 2,0 eller högre räknas
som hög inkomststandard."
Jag kan inte riktigt tolka detta som ett relativt fattigdomsbegrepp. Om man inte har råd till det nödvändigaste, så torde problemet vara större än bara att man inte har råd med en mobiltelefon…