En vanlig uppfattning är att Sverige är landet lagom, samhället där extremer inte tillåts eller önskas. Landet där vi dricker mellanmjölk, alltid kryssar i mittenalternativen på frågeformulären och där ingen är förmer. Det stämmer inte om vi gör en historisk tillbakablick och det stämmer inte heller om vi tittar på det svenska samhället på 2000-talet. Sverige har i själva verket, precis som Thomas Gür konstaterar i sin mycket läsvärda krönika, pendlat mellan extremer, en pendel som slagit långsamt från den ena till den andra sidan.

En vanlig uppfattning bland personer som förespråkar sexköpslagar och moralisk rättning i samhällsledet är att personer som arbetar med sex på något sätt (det kan vara allt från diskreta utvik i tidningar som Slitz till strippshower eller traditionell eskortverksamhet) mår dåligt. Ofta antas att personens mående är en orsak till beslutet att arbeta med sex på något sätt. Det antas vidare att personen mår ännu sämre av arbetet i sig. Det är alltså inte frågan om hönan eller ägget när det gäller måendet utan både och.

Givet detta antagande blir det omöjligt att förstå de sexsäljare som intygar att de inte mår dåligt av sitt arbete och att de själva har valt det efter noggrant övervägande. De anses inte bara ljuga för oss andra utan inte minst för sig själva. Det måste finnas några orsaker bakom beslutet att sälja sex. Orsaker som ”drogmissbruk, fattigdom, socialt utanförskap, traumatiska erfarenheter från sexuella övergrepp under barndomen, förlorad självkänsla efter gruppvåldtäkter eller andra våldtäkter eller exempelvis förståndshandikapp”, om vi ska tro Liberala (sic) Kvinnors ordförande Bonnie Bernström vars pinsamma utbrott kan läsas på Newsmill. Det är förstås direkt oförskämt att hävda att sexsäljare skulle sakna självkänsla eller vara förståndshandikappade i större utsträckning än andra. Men just sexsäljare får man både spotta på, driva med och fullständigt ignorera när deras verklighet diskuteras. Det tycks vara en helt rättslös grupp i samhället. Denna stereotypa mall av den heterogena gruppen sexsäljare tycks tämligen representativ för folks i gemen. Inte minst politikernas.

Min upplevelse är att många sexsäljare är stolta människor som vill klara sig själva, som har mål i livet och är beredda att jobba hårt för det. Att sälja sexuella tjänster är således inget nederlag. Eftersom det genererar höga inkomster är det ofta ett steg på vägen mot något annat. Sexhandelsmotståndarnas krav på bevisad ”lycka” från sexarbetarna är märklig. Vi är många som har arbetat med jobb vi inte direkt älskar. Men vi har gjort det för att vi behövt tjäna pengar till vårt uppehälle och för att vi hellre jobbar och försörjer oss själva än ligger andra till last. Det finns en stolthet i det. En stolthet värd all respekt. I stället för att fråga hur samhället bäst kan finnas till hands för dessa människor har den politiska klassen valt att förklara krig mot den omoral de anses representera.

Som liberal befinner man sig, i stort och smått, i opposition mot mycket i det svenska samhället när vi nu är i början av det nya seklets 10-tal. Det är övervakningslagar, folkhälsopolitik, genuspedagogik på förskolor, jämställdhetstvång och en växande nypuritanism och sexmoralism med målet att reglera våra sexliv. Det är förbryllande hur ett sekulärt land som Sverige kan drabbas av det senare, men utvecklingen har möjliggjorts av att kristkonservativa krafter har gått armkrok med statsfeminister. Inskränktheten har vunnit mark.

Generellt är känslan att väldigt mycket går i fel riktning i Sverige just nu. Att skattekvoten sjunker är en klen tröst när staten samtidigt ökar kontrollen över medborgarna och vill diktera villkoren för vårt allra mest privata. Rätten att få bestämma över sitt privatliv och sin kropp måste för en liberal vara minst lika fundamental som rätten att få bestämma över sin inkomst. Den som inte har begripit det är inte liberal.