Gudrun Schyman och några gamla kvinnojoursmänniskor och terapeuter fabulerar ihop en riktig soppa till debattartikel på Brännpunkt. De vill att sexsäljare ska betraktas som brottsoffer. Inga argument är förstås nya, det är rena rama återvinningscentralen vi ser. Nedanstående stycke illustrerar den väldigt förenklade bild av sexhandel som vägleder dessa stormoralister:

Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen. Förarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.

”Ett brott mot mänskligheten”. Den radikalfeministiska förvirringen vet som vanligt inga gränser. Begrepp rörs ihop och forskningsresultat klipps och klistras för att passa extremisternas mall. Ett reellt brott mot våra mänskliga rättigheter är att i en politisk församling reglera människors allra mest privata, nämligen vårt sexliv. Ett brott mot våra mänskliga rättigheter är att förvägra myndiga människor beslutanderätten över sin egen kropp. Det är ett övergrepp.

För att förstå vilken förvirrad sagovärld Gudrun Schyman lever i bör upplysas om att hon tidigare har hävdat att ett viktigt jämställdhetsmål är att maktförhållanden i mänskliga relationer ska bort. Hur i hela friden vi ska skapa maktlösa relationer mellan människor – och efterleva detta jämställdhetsideal – vete fåglarna. Schyman personifierar en gränslös dumhet i dessa frågor. Hon säger sig företräda ett kvinnoperspektiv – men är inte intresserad av att lyssna till de kvinnliga sexsäljarnas version. Hon hävdar att det handlar om mänskliga rättigheter – men struntar högaktningsfullt i att svensk lagstiftning utesluter en grupp från samhällsgemenskapen. Schyman är en elitistisk moralist.

Artikelförfattarna har rätt i att stödet till de som vill lämna prostitutionen är bristfälligt. Självfallet ska den som vill lämna sexarbetet men av olika orsaker har svårt att göra det erbjudas stöd och hjälp. Detta underlättas dock knappast av en sexköpslag som tvärtom försvårar situationen för sexsäljarna genom stigmatisering och uteslutning från samhällets institutioner.

Ett grundläggande felslut som ständigt görs i den här debatten är att det inte anses finnas någon skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution. Det är en tydligt konstaterad utgångspunkt även i Anna Skarheds så kallade utvärdering av sexköpslagen (se tidigare granskning här och här). Genom att förneka att det inte finns någon skillnad mellan den som säljer sex på deltid, vid sidan om annan sysselsättning, och den som hålls instängd av annan part och under hot om våld tvingas att sälja sex gör sig debattörerna till åtlöje. Varje saklig debatt blir fruktlös.

Prostitutionens skadliga påverkan på alla sexsäljare lyfts ofta fram som ett main argument. Visst är det en smula märkligt att det krävs lycka på arbetet av just sexsäljarna medan ingen annan yrkesgrupp i världen behöver vara lyckliga och hundraprocentigt nöjda med sitt arbete för att bli accepterade i samhället och få sina livsval respekterade? Som jag tidigare konstaterat finns det en enkel logik i valet att sälja sex. Det görs ett högst rationellt val. I länder som Thailand kan en tids arbete som sexsäljare vara en väg ut ur fattigdom, en chans att spara pengar till en bil eller ge sin familj ett bättre liv. I Sverige kan det vara ett sätt att lösa en ekonomisk knipa eller sätta lite guldkant på tillvaron. Varför ska människor förvägras att få fatta detta beslut själva? Hur många av oss har inte tagit tillfälliga jobb för att spara ihop pengar till något?

Sexköpslagen bygger på idén att folkets sexliv ska följa tydligt förutbestämda normer, som händelsevis författats av folk i medelåldern i en politisk församling. Men sedd ur ett bredare perspektiv är den också en illustration av det samhälle där politiken letar sig allt längre in i våra liv. In i våra mobiltelefoner. In i våra datorer. Och in i våra sovrum.