Hanna Hellquist känner sig påhoppad som feminist. Hon ifrågasätter att det skulle råda en feministisk konsensus i Sverige och blir ”mörkrädd”.

Detta är en vanlig uppfattning bland svenska feminister. Trots att samtliga riksdagspartier, möjligen med undantag av Sverigedemokraterna, arbetar för ökad jämställdhet mellan könen. Vissa föreslår hårdföra metoder som kvotering och lagstiftning, Alliansen har valt en mjukare väg och bland annat inrättat en jämställdhetsbonus som belönar familjer som delar föräldraledigheten lika. Gemensamt för dem alla är emellertid att de vill förmå dig och mig att förändra vårt beteende i en viss riktning.

Bakgrunden till Hanna Hellquists upprördhet är att Sverige fortfarande inte är ett helt jämställt land. Kvinnor tjänar mindre än män och lägger enligt Statistisk årsbok för Sverige 2012 hela 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa medan männen lägger blott 69 minuter. Detta är genomsnittssiffror, vilket betyder att det finns omvända fall. Om det är jämställdhet Hanna Hellquist vill ha, är det även ett problem när männen står för merparten av hemarbetet?

Mot ovanstående uppgifter ska ställas undersökningar i vilka framkommer att män upplever att det är kvinnorna som bestämmer hemma. De bestämmer (eller ”tar ansvar” för?) vart familjen ska åka på semester, de bestämmer hur hemmet ska se ut, de väljer barnvagn, tapeter och så vidare.

I USA sprids fenomenet med ”man caves”. Männen skaffar sig ett eget rum, ett vattenhål där de kan få bestämma och vara för sig själva. I svensk TV har detta illustrerats i komediserien Solsidan där Fredde blir grillmissbrukare. Det visar sig att grillen är det enda han har kontroll över hemma. Resten bestämmer frugan. Serien driver mycket med mjäkiga män som hunsas av sina fruar hemma och ständigt drar det kortaste strået.

I Sverige har feminismen gått mycket längre än i de flesta andra länder. En motreaktion är således inte oväntad. I vissa radioprogram kan den komma ofiltrerad i form av burdusa utbrott mot feminister som anses ha fått för lite av den manliga pålen. Emellertid vore det djupt felaktigt att likställa all kritik mot feminismen med sådana pubertala utbrott. Jag tror att det finns ett starkt ifrågasättande av radikalfeministiska dogmer i det svenska samhället, båda bland kvinnor och män. Det är helt enkelt inte längre en valvinnare att hävda att man är feminist och att man vill påtvinga barnfamiljer ett särskilt sätt att leva. Men detta är en motreaktion mot en process som många anser har gått för långt.

Om vi för ett ögonblick utgår från uppgiften att kvinnor generellt sett ägnar mer tid åt att städa, laga mat och tvätta än män – vad gör vi med den informationen? Är den av samhällsrelevans? Är det viktigt för dig att din granne hjälper sin fru att städa och laga mat? Är det viktigt för dig att inte någon av dina vänner och bekanta är hemma mer med barnen än den andre? Om ja, är det då OK att andra som inte delar dina värderingar har synpunkter på och vill påverka ditt familjeliv i en viss bestämd riktning?

För mig personligen är inget av detta relevant. Jag vill leva mitt liv efter bästa förmåga, du får leva ditt. Vi kommer inte att göra samma val, vi kommer inte alltid att tycka att den andre har gjort särskilt bra val, men det gör inget. Ty vi respekterar varandras val. Feminismen handlar för mig om att personer som inte har med ditt och mitt liv att göra ska gå in och peta i syfte att uppnå en samhällsförändring som, enligt feministerna, är positiv för alla – vi som motsätter oss ingreppet vet det bara inte än. Det är snarast en plikt att våga ifrågasätta och bekämpa sådana ingrepp.