Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer. Monopol och sönderreglerade verksamheter har konkurrensutsatts, marknader har öppnats upp för valfrihet. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare. En första spontan tanke är förstås att vi måste se var Sverige stod när dessa reformer inleddes – i ett närmast socialistiskt land är det ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omvälvande.

Men visst har Sverige blivit ett bättre land sedan 1970-talet. Tveklöst. Samtidigt som vi kan sålla mellan hundratals TV- och radiokanaler, välja dagis och skola och rent av köpa huvudvärkstabletter på ICA har emellertid de stora frågorna flyttats allt längre från oss. Allt fler frågor avgörs på EU-nivå – och när vi väl får något att säga till om sitter våra svenska folkvalda och hävdar att de inte kan göra annat än lyda. Det är en skam. Och konsekvensen måste rimligen vara att de personer vi väljer som representanter i Sveriges riksdag själva betraktar sig som nickedockor, knapptryckare utan egen vilja och moraluppfattning. Det är märkligt hur någon med den inställningen kan ha intresse av att söka ett folkligt mandat (om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vilket privilegierat liv det är).

När vi pratar om Kina i dag handlar diskussionen ofta om hur framgångsrika de ekonomiska reformerna varit och hur stort behovet av politiska reformer är. Premiärminister Wēn Jiābǎo, som avgår i mars 2013, har återkommit till detta gång på gång och han gjorde det ånyo häromveckan i Běijīng när han tog frågor om sin tid som en av landets ledare under det senaste decenniet (se hela presskonferensen på kinesiska här med Wēns tolk som översätter.). Det var en överlag ödmjuk premiärminister som mötte pressen och erkände och beklagade misstag och tillkortakommanden samt betonade vikten av framtida politiska reformer.

Det återstår att se om det nya ledarskapet, lett av Xí Jìnpíng och Li Kèqiáng, tar några sådana steg. Jag vågar dock påstå att det inte bara är Kina som är i behov av politiska reformer. Något måste hända framöver även här hemma innan vi helt förlorar det där öppna samhället vi hela tiden säger att vi vill försvara.

Vi behöver ta ett allvarligt snack om rättssäkerheten och om yttrande- och informationsfriheten. Paraplyet under vilket dessa två ämnen ryms är friheten på Internet. Vi behöver också diskutera EU:s antidemokratiska utveckling och maktförskjutningen från de nationella parlamenten, där politiker trots avståndet till folket åtminstone kan hållas ansvariga. Slutligen behöver vi, i den framväxande övervakningsstaten, få en seriös diskussion om förhållandet staten-medborgaren och se till att övervakningsutbyggnaden får ett slut och att lagstiftaren sätter mycket tydliga gränser för vad staten får företa sig.

Fast kallar man sig föregångsland har man väl inte behov av reformer.