Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet ges ut på nytt. Ann Heberlein har läst boken pånytt och slås i DN Kultur (nu online) av dess ”oroande aktualitet”. Denna slutsats säger dock betydligt mer om Heberleins desperation att hitta grumliga historiska paralleller till en regeringspolitik hon ogillar än om riktigheten i Ofstads analys. Han har nämligen, i mitt tycke, i grunden fel.

Ofstad hävdar i sin bok, i vilken han uppehåller sig mycket kring att nazismens fula tryne finns inom oss alla om vi bara vågar ställa oss framför spegeln, att antisemitismen inte är det väsentliga i nazismen. Jag har påpekat det felaktiga i detta tidigare och hävdat att antisemitismen de facto var oerhört grundläggande för i Hitlers ideologiska hopkok kallat nationalsocialism. Men att den minsta gemensamma nämnare i hans politik på alla områden nog ändå var strävan efter renhet.

Ofstad hävdar att det är läran om den starkes rätt att härska över den svage som är det mest väsentliga i nazismen. Det kan hävdas att denna rätt bara är en konsekvens av en strävan efter renhet på samhällets alla områden – från konst till arbetsliv och familjeplanering. Men sedan gör norrmannen det provokativa påståendet att vi ser dessa drag hos oss själva om vi bara håller upp en spegel – inom nazismen är dessa drag enbart förstorade. Det är enligt Ofstad alltså våra drag. Vår egen omänsklighet i kvadrat.

Här hakar Ann Heberlein entusiastiskt på i tron att hon hittat ett slags historisk nyckel till Alliansens arbetslinje, socialförsäkringspolitik och sänkta skatter. Hon pekar just på urholkningar i det sociala skyddsnätet – men missar att ett samhälle som hyser förakt för svaga över huvud taget inte skulle nedlåta sig till sociala skyddsnät, i synnerhet inte så pass generösa som de svenska. Hon tar orättvisor och sociala klyftor som ett annat exempel – men bortser då från att Social Rapport 2010 konstaterade att alla grupper i samhället, även de med minst marginaler, har fått det bättre ställt under de senaste åren. Sett över längre tid är utvecklingen ännu mer dramatisk i positiv bemärkelse. Inkomstspridningen har ökat, men de fattigaste har fått det betydligt bättre ställt.

Ann Heberleins tes är att Ofstads påstående att nazismens förakt för svaghet finns inom oss är riktigt och att det släpps loss i form av Alliansen vid maktens grytor. Det blir lätt patetiskt när vi betänker att det är ett av världens mest generösa välfärdsländer vi talar om. Inte Sparta.

Vi har socialtjänstlagen, en enorm ramlagstiftning till skydd för samhällets utsatta men som också ger tydliga rättigheter till barn och unga. Vi har LSS, som ger personer med funktionsnedsättning rätt till assistans utifrån sina individuella behov och som kostade 28 miljarder kronor 2010 och där utredaren konstaterade att ingen frågar om kostnaderna (2015 väntas kostnaderna uppgå till en hel försvarsbudget). Stockholm har TÖG, en tak över huvudet-garanti som ålägger socialtjänsten att hitta nödboenden åt alla som inte kan lösa sin boendesituation på egen hand – något som kan leda till placeringar på hotelljour för tiotusentals kronor per månad.

Vi har kort sagt en rad kostsamma lagar och riktlinjer som finns till för att skydda och stödja personer i olika svårigheter. Förakt för svaghet? Snarare det rakt motsatta. Aldrig någonsin tidigare har samhället unisont ställt upp för personer med alla möjliga sorters hinder och besvär som nu. Och tänk, mitt under brinnande borgerlig kulturskymning.

Avslutningsvis kan påpekas att Tischgespräche (Hitlers bordssamtal, utgiven av Prisma Magnum i Sverige) ingalunda var ”Hitlers andra skrift”. Det är en sammanställning av noteringar som två av hans ämbetsmän – Heinrich Heim och Henry Picker – gjorde i högkvarteret 1941-42 och som upphörde när Picker blev förflyttad. Något Heberlein borde ha känt till om hon läst boken.

Det nazistiska föraktet mot ”mindervärdiga” är svårt att applicera
på dagens svenska sociallagstiftning som ger alla med speciella behov rätt
till stöd och hjälp. Ann Heberlein försöker ändå.