Om tio år kommer var tredje svensk att vara över 60 år gammal. En åldrande befolkning kommer att belasta sjukvården och ställa nya krav på den arbetande befolkningen. Vänsterpartiernas recept blir att höja skatterna. Men det finns andra vägar.

Medan partierna på vänsterkanten fortfarande låtsas som om det regnar har vissa inom borgerligheten redan börjat använda nya ord, som för att förbereda svenska folket på ett samhälle i förändring. Moderaterna har börjat använda begreppet ”välfärdens kärna” när de pratar om framtidens välfärdssamhälle. Ordföranden för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp Hans Dahlgren påtalar behovet av att ”ransonera välfärden” i framtiden. Kort sagt: framtidens välfärdssystem kommer inte att vara lika generöst eller omfattande som dagens. Dahlgren tar avgifter inom sjukvård, utbildning och socialförsäkringar som exempel på tänkbara förändringar.

Ett i högre grad avgiftsbaserat välfärdssystem kommer emellertid kräva ett generellt sett lägre skattetryck för att vinna legitimitet hos befolkningen. Att både betala höga skatter och avgifter för sådant som skatterna är tänkta att finansiera lär bli svårsmält för de flesta. Häri ligger den stora utmaningen. Ty att förändringar kommer att krävas är det inget snack om. En helt nödvändig förändring är att behovspröva bidrag. Det har länge hävdats från borgerligt håll (men från långt ifrån alla) att miljonärer inte borde ha rätt till barnbidrag.

Andra har kontrat med att bidraget är till för barnet, inte föräldrarna. Men faktum är att det är slöseri med skattemedel att skänka en tusenlapp i månaden per barn till en familj som redan har en mycket god ekonomi. Personer som inte har behov av samhällets stöd för att ekonomin ska gå ihop borde självfallet inte vara berättigad till det heller. Problemet är att svenska folket har vant sig vid generösa ersättningssystem. Om nedskärningar ska vinna legitimitet behöver även politikerna själva se om sitt eget hus och avskaffa det frälse de just nu lever i.

Kanske kommer de etablerade partierna småningom också bli tvungna att acceptera Sverigedemokraternas beskrivning av en ”ansvarslös invandringspolitik” genom att skärpa kraven för anhöriginvandring. Den tillhör i dag en av Europas, kanske världens, mest generösa – och den kostar pengar. Det är ingen slump att budgeten för försörjningsstöd i Stockholm spricker så det dånar just nu. I fjol delades en miljard kronor ut i försörjningsstöd. Vissa stadsdelar har underskott på över 20 miljoner.

Att låta personer utan inkomst eller fast bostad ta hit sina familjer är inte bara ekonomiskt vanvettigt ur ett skattebetalarperspektiv – det blir också orättfärdigt mot dem som kommer hit och tror på en lyckligare framtid men blir hänvisade till kontakt med en socialsekreterare och ett liv bestående av månatliga biståndsansökningar.