Ett lika säkert sommartecken som midsommar och industrisemester är rapporteringen om bärplockarna i de svenska skogarna. Och deras vedermödor.

Det är naturligtvis förfärligt när människor luras och utnyttjas, som förefaller ske tämligen ofta i bärplockarbranschen (i alla fall om vi ska tro medierapporteringen). Men någon hjälp från Socialtjänsten i Sverige kan de inte vänta sig – och ska heller inte ha.

Den fria rörligheten är en av ytterst få fördelar med EU-projektet och den ska vi värna. Samtidigt uppstår oundvikligen problem när hundratals utländska medborgare plötsligt slår sig ned i en skog i den svenska glesbygden, utan sanitära anläggningar och med betydligt färre bär att plocka än de föreställt sig.

Även om det finns människohandlare eller bara företagare med osedvanligt rymligt samvete med i ekvationen går det inte att komma ifrån att även den enskilde individen som kommer till Sverige i förhoppningen att kunna tjäna mycket pengar på bärplockning har ett ansvar för sin situation. Det är en chansning.

Vi har sett thailändare komma till Sverige efter att ha satt sig i skuld för att sedan inse att mängden blåbär inte riktigt levde upp till de högt ställda förväntningarna. Den moraliska skulden faller möjligen på den som lockat hit dem, men resenären själv är ändå ansvarig för den situation han eller hon har satt sig i. Inte svenska kommuner. Det perspektivet saknas ofta i medierapporteringen.