Kris är ett överanvänt ord i pressen. Men det råder knappast någon tvekan om att Centerpartiet är på väg in i en allvarlig kris eller redan befinner sig där. Den riskerar att skicka partiet ur riksdagen i valet 2014.

Maud Olofsson byttes ut efter ett decennium på posten som centerledare. Hon hade lyckats bidra till bildandet av Alliansen, som vann regeringsmakten 2006 och fick ännu fler röster i valet 2010. Hon stod pall i Saabkrisen när oppositionen krävde statligt övertagande av bilfabriken och gjorde tidigt klart att det var slutsamarbetat med Socialdemokraterna. Centerpartiet var ett borgerligt parti, ingen dörrmatta åt sossarna. Maud visste man var man hade, oavsett om man gillade henne eller inte.

När Annie Lööf utsågs till efterträdare var det framför allt många liberaler som hoppades på ett mer frihetligt centerparti. Jag personligen var positiv till att hon valdes men förhöll mig ganska kallsinnig till hennes chanser att verkligen driva partiet i liberal riktning. Lööf hade efter FRA-sveket väldigt mycket att bevisa.

Hittills har Annie Lööf inte visat någonting. Hon är entonig och förefaller initiativlös. Lööf har suttit på posten i ett år men vi vet fortfarande inget om vad hon vill göra. Kanske är tillvaron som partiledare och näringsminister helt enkelt för hård för en person som saknar tidigare erfarenhet från politiska toppuppdrag.

En sak är dock säker: Centerpartiet lever väldigt farligt. Andelen kärnväljare är den lägsta bland riksdagspartierna. Centern hamnar i mätning efter mätning under eller strax över riksdagsspärren. Och vad än värre är: partiet saknar en identitet. Det representerar eller står inte för någonting i dag. Och då är frågan varför det alls ska finnas representerat i riksdagen.

Lööf verkar ha lyckats med konststycket att skrämma bort de gamla väljarna utan att locka några nya. Och då är det inte alls säkert att en fet plånbok eller uppmuntrande SMS från en före detta partiledare räcker särskilt långt.