Det parti som allra tydligast har tjänat på det borgerliga allianssamarbetet är Moderaterna. 2002 var Bo Lundgrens parti endast något större än Folkpartiet. Tio år senare är Fredrik Reinfeldts moderatparti dubbelt så stort som Lundgrens och även dubbelt så stort som de övriga borgerliga partierna tillsammans.

Det är en maktförskjutning som heter duga. Men det har inte resulterat i särskilt offensiv politik. Då var M en någorlunda progressiv kraft, i dag är det snarare en konserverande och återhållande sådan.

Kristdemokraterna har fått sällskap av Centerpartiet under fyraprocentsspärren. I de flesta mätningar ligger Annie Lööfs parti riktigt illa till. Det är svårt att se vad som ska få väljarna att strömma till.

Folkpartiet å sin sida uppges vara irriterat över att andra allianspartier kliver in på deras paradområde – skolan. Partiet ligger inte i riskzonen som C och KD, men har heller inte lyft i opinionen sedan valet 2010 (som i sig var en besvikelse).

Så där står vi. Med en tämligen idélös allians med ett jätteparti och tre små, varav två utrotningshotade. Moderaterna kan i princip göra som de behagar i kraft av sin storlek, medan de tre små kämpar för att uppnå något slags existensberättigande.

Ett parti gjorde ett litet försök att sticka ut. Men Centerns konservativa och socialliberala kärntrupper slog bakut och nu ser det inte ut att bli ett uns kvar av det modiga liberala idéprogram som lades fram. Det gör att C plötsligt är precis lite irrelevant som KD.

Det som behövs i en långsamt döende allians är debatt – eller det som i pressen skulle beskrivas som ”bråk” eller ”spricka”. Att FP och KD nu öppnar munnen i försvarsfrågan är åtminstone ett litet steg i rätt riktning. Ju närmare valet vi kommer, desto viktigare blir det för småpartierna att profilera sig.

Kanske kan vi hoppas på lite bråk. Det vore åtminstone lite uppfriskande att få se någon tänka en självständig tanke då och då.