Fötterna rörde nästan vid taket. Huvudet befann sig ungefär en halvmeter över golvet. Händerna var fria men kunde inte riktigt nå ner till golvet. Han försökte vrida på sig, dinglade fram och tillbaka för att hitta en bekvämare ställning men lyckades inte. Han fick kramp i halsen och det gjorde ont i anklarna. Så småningom domnade benen. Huvudet fylldes med blod och värkte allt mer för varje timme som gick. 

Vakterna kom inte tillbaka förrän på kvällen. De befriade pojken från bojorna och gick utan ett ord. De ställde in mat till honom men Shin klarade knappt av att äta. Han kunde inte röra på fingrarna. Anklarna var såriga och blödde av fotbojornas vassa stålkanter.

Flykten från läger 14 är en av de jobbigaste böcker jag läst (då har jag ändå plöjt en hel del litteratur om nazisternas slutliga lösning). Jobbig inte bara för dess grafiska skildring av det ofattbara helvete som Shin Dong-huyk genomled under 23 år utan för vad hela systemets kompletta vansinnighet och ondska gör med hundratusentals människor som spärrats in.

Svälten, den extrema pennalismen och den fullständigt frånvarande respekten för människoliv gör de nordkoreanska lägren till vår tids värsta systematiserade förbrytelser.

En återanpassning till det vi i övriga världen betraktar som ett normalt liv tar lång tid för den som bott i det nordkoreanska helvetet och ännu längre för den som i hela sitt liv suttit inspärrad i ett slavarbetsläger, inte ens sett en tvål och skolats i paranoia.

Shin är unik eftersom han inte bara lyckades fly från ett nordkoreanskt fångläger utan dessutom från det värsta av dem alla – livstidslägret från vilket ingen någonsin frisläpps. Hans berättelse är en fantastisk överlevnadshistoria, men framför allt är den ett viktigt dokument om den nordkoreanska statens fruktansvärda övergrepp på sin egen befolkning.

Omvärlden känner till lägrens existens och fångarnas lidande. Ändå förblir de en icke-fråga. Kimregimen har visat sig mer livskraftig än många bedömare trott. Den överlevde 90-talets svältkatastrof (miljoner nordkoreaner gjorde det inte) och har nu säkrat tronföljden. Amnesty har med hjälp av satellitbilder kunnat konstatera att lägren expanderat. Kimregimen planerar alltså att spärra in ännu fler än de uppskattningsvis 200 000 som redan svälter och torteras bakom elstängsel.

Vi förväntas protestera mot palestiniernas svåra situation i Gaza, men intresset för Nordkoreas fängslade folk är obefintligt. Varför?