På tvåårsdagen av Anders Behring Breiviks massaker på Utøya ställs åter frågan vad vi, samhället, politikerna kan lära av det inträffade. Frågan är naturlig att ställa efter en stor nationell tragedi, men jag tror att många ställer den rent reflexmässigt. Vissa har tydliga politiska motiv för att göra det.

Det som hände i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 var något unikt i norsk historia. Polisen har fått hård kritik för sitt senfärdiga agerande den där dagen. Kritiken är inte alls felaktig. Men vi måste samtidigt komma ihåg att ingen hade kunnat förbereda polisen, eller det norska samhället, på Breivik. Det är väldigt lätt att i lugn och ro granska händelserna i efterhand. Väl i händelsernas centrum, mitt i kaoset, kommer människor alltid att fatta icke perfekta beslut.

En nationell katastrof är sällan den andra lik. För Sverige var Estonias förlisning 1994 inte bara en katastrof till sjöss utan också ett politiskt haveri på alla nivåer. När tsunamin slog in över semesterfirande svenskar på thailändska stränder tio år senare hade svenska myndigheter åtminstone lärt sig att anhöriga generellt föredrar att få hem sina döda för begravning. Identifieringsarbetet prioriterades.

Men regeringen fick hård kritik för att UD arbetade alldeles för långsamt. Nästa gång något händer många svenskar i fjärran land kommer rimligen lärdomar om behovet av ett snabbt ingripande ha dragits. Men då kommer förmodligen någon annan del kollapsa. Själva grejen med stora katastrofer är nämligen att de kommer oväntat, utan förvarning. Och då hjälper sällan manualer från tidigare händelser.

Under dagen har minnesceremonier hållits. Offren har hedrats. Detta lär bli en återkommande händelse varje år. Människor har behov av ceremonier. De ger någon sorts trygghet. De ger såväl offer som efterlevande en röst. Men det är samtidigt värt att fråga sig varför dessa ceremonier blir så viktiga när många har dött samtidigt. Varje dag förlorar någon en nära anhörig. Det är sjukdomar, självmord, trafikolyckor, försvinnanden. Men inga ceremonier.

Jag tror att vi skulle göra gott i att tona ned dessa stora politiska och mediala sorgemanifestationer och i stället fokusera på att varje person som förlorat en nära anhörig och drabbats av sorg, må det vara i en singelolycka eller i en händelse med många offer, får det stöd han eller hon behöver. I den personliga sorgen är vi alla ensamma.