Att Sverige via sitt FRA varit en del av det globala övervakningssamhället var förvisso välkänt sedan tidigare. Men i en utfrågning i Europaparlamentet i går framkom uppgifter om att svenska FRA har ett betydligt mer långtgående samarbete med amerikanska NSA och brittiska GCHQ än vad som tidigare varit känt.

FRA är enligt de läckta dokumenten (åter igen: tack, Edward Snowden!) en av nyckelspelarna i ett globalt övervakningsnätverk med kodnamnet SARDINE. Förutom USA och Sverige ingår Storbritannien, Frankrike, Indien, Israel och kanske även Australien.

Det är lätt att känna en växande apati inför detta. Det är så stort, så omfattande, så mäktigt. Och alla tycks vara med. Det finns inga good guys här, det finns bara ohederliga och gränslösa underrättelsetjänster som helt utan moral springer sina lika ohederliga uppdragsgivares ärenden. Vad gör man som enskild medborgare när det visar sig att alla är med på det?

Jag har tidigare förfäktat att det bästa alla och envar kan göra är att se om sitt eget hus. Skydda sig. Kryptera sina mejl och hårddiskar, använda anonymiseringstjänster och VPN-tunnlar. Detta råd kvarstår. Men det är helt uppenbart ingen garant för att vara trygg (och bland annat Storbritannien bekämpar nu aktivt dessa tjänster).

Vi måste tvärtom anta att precis allting vi företar oss på internet, allt vi skriver i vår epost, alla Skypesamtal vi har, allt vi söker efter kan ses av någon annan. Det är ingen lockande tanke. Men det där livet i skyltfönster som jag har bloggat om tidigare verkar redan vara här.

Vi måste försöka bekämpa denna utveckling med alla upptänkliga medel. Vi måste söka medvetandegöra det enorma hot mot människors fri- och rättigheter som övervakningskomplexet utgör. Det kommer inte att bli lätt. Vi vet av erfarenhet att det är oerhört svårt att rulla tillbaka statens makt. Chansen att världens ledare skulle komma överens om att släppa på kontrollen av internet nu när de (äntligen!) efter mycket vånda har lockats få grepp om den där hala tvålen och är på väg mot fullkomlig kontroll, synes minimala. Enda vägen är att skapa ett folkligt tryck i denna fråga.

Frilansjournalisten Fredrik Laurin, som bland annat låg bakom avslöjandet av TeliaSonera-affären i fjol, kallar de nya uppgifterna om att NSA även har tillgång till krypterad information för ”en enorm katastrof”.

”Det här gäller ju svensk vapenindustri, svenska journalister, svenska advokater, svenska politiker, svenska EU-komissionärer. Alla de här är avlyssnade, det vet vi sedan tidigare. Men det vi också nu vet är att NSA och deras partners kan knäcka de system som folk använder för att skydda sig.” 

Och, givetvis, även vanligt folk. Vanliga medborgare får sina liv övervakade. Bankuppgifter, journaler, privat korrespondens – allting kan ses av underrättelsemyndigheterna.

Att Sverige varit och är en så aktiv part i övervakningen förklarar varför den svenska regeringen vägrat kritisera amerikanerna. Precis som Barack Obama och NSA:s chef Keith Alexander försvarar Fredrik Reinfeldt övervakningen med att det finns ”kontrollmekanismer”. Ordet är lika innehållslöst som det märkliga begreppet ”trafikstråk” som försvararna av FRA-lagen använde när myndigheten anklagades för att övervaka svenska medborgares korrespondens.

Vad händer nu då? Förmodligen ingenting. Saken kommer att diskuteras i riksdagen, och oppositionen kommer att ta tillfället i akt att kritisera regeringen. Men Socialdemokraterna är lika goda kålsupare som Alliansen, så oavsett vilken regering som vinner valet kommer övervakningen att fortsätta.

Inget riksdagsparti har personlig integritet som en av sina profilfrågor. Det har bara Piratpartiet. Vilket säger en del om hur jag kommer att rösta i kommande val.

Läs även: 
HAX, Opassande, Maria Ferm, Piratpartiet