Svenska för invandrare, SFI, fungerar dåligt. Det har varit känt länge och oavsett regeringens färg. SFI-utredaren Christer Hallerby vill öka valfriheten för eleverna och föreslår bland annat att det ska bli möjligt att välja SFI-utbildning i andra delar av landet.

Hallerby konstaterar att många avbryter sina SFI-studier och förklarar det med att många har svårt att kombinera studierna med arbete eller annan planering. SFI ska därför erbjuda eleverna undervisning på de tider som passar just dem. En mer trolig förklaring till avhoppen är att undervisningen helt enkelt är för dålig och att många tycker att det är slöseri med tid.

Viktigast är att höja utbildningens kvalitet och lärarnas kompetens. Det är framför allt där det brister i dag. Det råder, åtminstone i de större städerna, ingen brist på alternativ för den som vill välja SFI-anordnare, och det finns även SFI-kurser kvällstid. Tillgången är inte problemet. Problemet är att anordnarna har en väldigt flexibel inställning till begreppet kvalitet.

Elever möts av oinspirerade lärare, vikarier som inte bryr sig, frånvaro av kursplaner och ett kursupplägg med löpande intag som gör att många slängs in mitt i en pågående kurs utan att förstå någonting. Det är ett ganska respektlöst sätt att möta människor som kommit till Sverige och vill lära sig språket.

Det finns i dag en uppsjö av olika företag som anordnar svenska för invandrare och SAS, svenska som andraspråk. I många fall är det uppenbart att de bara gör det för pengarna. Kurser hålls trots att antalet elever är två eller tre personer. Vid sjukdom saknas vikarier, vilket gör att elever kan stå utan undervisning i veckor. Har man tur får man ett schema.

Vuxenutbildningen har blivit en attraktiv marknad. Det saknas inte valfrihet hos SFI- eller SAS-elever. Det som saknas är en lägre gräns för vad som kan anses vara acceptabel nivå för vuxenundervisning. För tro det eller ej, vissa vill faktiskt lära sig på riktigt.