Decemberöverenskommelsen har rört upp känslor på alla håll och kanter. Det är lite befriande att se så pass många reagera på Alliansens svek mot sina väljare och Decemberkartellens svek mot demokratin.

Partister gör nu sitt allra yttersta för att bemöta väljarnas vrede med floskler om hur betydelsefull överenskommelsen är för Sverige. Det är viktigt, hävdas det, med ”långsiktiga politiska spelregler”. Jo, men det tyckte Hitler också. Behovet av långsiktiga spelregler är kort sagt ett väldigt dåligt argument för att inskränka riksdagens makt och skjuta parlamentarismen i sank.

Jag tror att alltfler börjar få nog av skenheliga politiker som säger en sak och gör en annan, som ständigt dagtingar med sin övertygelse (i de fall de har någon) och aldrig förmår stå upp för någonting när det hettar till.

Sammantaget bekräftar Alliansens agerande att det inte finns något att hoppas på längre. Det behövs ett nytt borgerligt parti. 

Jag har tidigare gjort en översikt (eller kalla det önskelista) över vad jag anser att ett nytt parti bör stå för. Det är i hög grad vad dagens förment borgerliga fyrklöver inte står för. Mina preferenser är törhända ovanliga – både sexliberalism och en mer realistisk migrationspolitik. Både längre straff för våldsbrott och bättre återfallsprevention för de dömda. Stopp för massövervakning och ja till avkriminalisering av droger å ena sidan, mindre bidrag å den andra. Utträde ur EU och lägre skatter. Kort sagt både större frihet för den enskilde att forma sitt eget liv och större egenansvar för besluten i det.

Så ja, gärna ett nytt parti, ett nytt alternativ. Men för att lyckas krävs pengar, erfarenhet, tålamod och en rad kända ansikten. Det kommer behövas avhoppare från Alliansen som är omtyckta och välkända profiler, annars blir det nästan omöjligt att slå igenom mediebruset och lyckas i ett riksdagsval.

Det är sålunda oerhört svårt att lyckas. Detta vet naturligtvis allianspolitikerna mycket väl, och det gör att de känner att de kan bete sig lite hur som helst. De flesta borgerliga väljare kommer krypande tillbaka när det ska röstas i alla fall. Då röstar man på ”det minst onda”.

Kanske kommer det bli annorlunda 2018. Sverigedemokraterna har då haft fyra år på sig att växa lite till, mogna lite ytterligare och profilera sig i fler frågor än bara migrationsfrågan. Beröringsskräcken kommer ha släppt hos än fler.

Om inget alternativ dyker upp, är det till SD många borgerliga väljare kommer att gå om fyra år. Även om många nog helst skulle slippa. Jag får känslan att Alliansen kallt räknar med denna utveckling.

Läs även:
HAX