Något håller på att gå sönder i Sverige, brukar Stefan Löfven säga. Och det är sant, om än inte riktigt på det sätt som Löfven menar.

Jag tror att tilliten till de traditionella politiska partierna håller på att rämna. Att förtroendet för det politiska systemet och välfärdens kärna håller på att raseras. Och att uppfattningen att polisen tappat greppet om kriminaliteten sprider sig.

Vi måste se vad som håller på att hända här. Västvärldens största asyl- och anhöriginvandring kombinerat med OECD:s sämsta integration av utrikes födda är en dödlig kombination för både samhällsekonomi, människors tillit till offentliga system och den upplevda tryggheten och framtidstron. När ett växande antal människor varken får bostad eller jobb byggs stora spänningar in i samhället. Det är klart att det smäller till slut.

En illustration av läget: Tino Sanandaji har tagit en titt på tre av landets mest mångkulturella kommuner; Malmö (43 procent med utländsk bakgrund), Botkyrka (50 procent) och Södertälje (56 procent). På 20 år har dessa tre orter haft en oerhört negativ ekonomisk utveckling som synes av dumpen ovan. De lever i praktiken på det kommunala utjämningsbidraget, alltså på pengar från andra kommuner.

Dessa dystra siffror betyder naturligtvis inte att mångkultur är fel per definition. Absolut inte. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer blandas, där vi kan mötas över olika etniciteter och religioner. Men vi måste påminna oss om effekterna av två fenomen här: migrationspolitiken och integrationspolitiken.

Sverige har tidigare haft en tämligen framgångsrik arbetskraftsinvandring. Finländare, polacker och greker har kommit till Sverige för att arbeta. I dag har vi en helt annan sorts invandring. Svensk migrationspolitik bygger numera främst på asyl- och anhöriginvandring från muslimska länder i krig och kaos. Bilden överst i inlägget visar vilken del av världen vi talar om. Det är inte världens framsida, direkt.

Hur migrationen ser ut påverkar hur integrationen fungerar. Alla integrationsåtgärder i världen till trots är det inte så svårt att begripa att det är svårare att integrera människor som vuxit upp i diktaturer och klansamhällen än i mer stabila länder. Det är inte så konstigt att steget till egenförsörjning är mycket längre för en fembarnsmamma från en traditionell kultur boende i en invandrardominerad förort än för en person som har en kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Lyssnar man på ledarna för Sveriges två största partier är det som om denna verklighet inte finns. Det talas ofta om ”utmaningar”, men jag tvivlar på att de begriper vad det är som egentligen händer. Hur illa det ser ut i delar av landet.

Sverige håller på att tappa fotfästet. Detta ser även väljarna. Enligt en ny Sifomätning är två tredjedelar av svenskarna kritiska till den förda invandringspolitiken. Fyra av tio är ”mycket missnöjda”. Det är ungefär dubbelt så många som i mätningar svarar att de ska rösta på SD.

Allt detta sammantaget borde få politiker till både höger och vänster att tänka efter. Att reflektera. Och komma med drösvis av förslag på hur utvecklingen ska vändas. Men det sker inte. Det oroar mig.


Läs även:
Fnordspotting