Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan.
Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti.
Men det gör han inte. Trots allt fint tal om liberalism, individens eget ansvar och valfrihet är det Folkpartiet som driver på för politisk klåfingrighet i föräldrars uttag av barnledigheten, som ständigt flyttar fram positionerna för att göra Sverige mer paternalistiskt och nymoralistiskt.
Folkpartiet liberalerna är kort sagt varken särskilt liberalt eller folkligt. Det spelar ingen roll hur många gånger Björklund säger ”vi liberaler”. I konkret sakpolitik är FP ett sosseparti med vurm för Nato och euron, och det tar väldigt sällan ställning för individens frihet när det väl bränner till. FP:s ramar för det personliga ansvaret är nämligen väldigt snäva.
Kristdemokraterna är sannolikt på väg att få en tydlig konservativ profil. Centerpartiet är i dag ett tydligare grönt parti med fokus på småföretagarfrågor och fortsatt hög asylinvandring. Moderaternas nya ledare har fortfarande svårt att komma ut ur Reinfeldts skugga men verkar åtminstone leda någon sorts utvecklingsarbete. Återstår FP, som verkar tycka ungefär precis som de gjorde i valrörelsen och ha samma glapp mellan frihetlig retorik och sossig sakpolitik som alltid.
Den stora frågan är: vad ska vi egentligen med Folkpartiet till?
Läs även:
Fnordspotting
Utvecklingen började redan på 1980-talet. Så fort något uppfattades som fel i samhället hoppade någon av fp:s riksdagsmän upp och meddelade, att han skulle skriva en motion med förslag om lagstiftning mot denna icke önskvärda företeelse. Tyvärr har jag glömt vilka frågor det gällde – ingen var av större vikt. Det var dock symptomatiskt för folkpartiet, då som nu: ja till förbud och frihetsinskränkningar. Efter mer än 50 års medlemskap lämnade jag folkpartiet för några år sedan. Anledningen var just den som beskrivs i inlägget: partiet är inte särskilt liberalt längre.
Jag säger bara:
Carl Tham (löntagarfondstillskyndare)
Bengt Westerberg (invandringstillskyndare)
ALDRIG någonsin en röst på FP! Vet aldrig vad de har för agenda. Egentligen.
Numera titulerar jag mig iofs inte längre liberal, men frihetliga ideér ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och dessa har banne mig inget utrymme inom svensk borgerlighet idag, och jag har längre undrat vad svenska liberaler ska ha något av de borgerliga partierna till.
Sila mygg och svälja kameler beskriver väl bäst inhemska liberalers vurmande för allianspartierna.
Hur någon som tar personlig frihet på allvar kan gå och rösta på M, FP, C eller, gud förbjude, KD är mig helt främmande. Det är banne mig lättare att hitta fler frihetliga ideér inom V idag än i något av alliansens partier, och det säger inte lite om det rådande tillståndet.
Men det är väl följden av att svenska liberaler det senaste decenniet tyvärr mest agerat nyttiga idioter åt konservativa och korporativistiska opportunister inom alliansen än att faktiskt vara pådrivande för liberala reformer.
Ett parti som rymmer lille Erik Ullenhag kan inte räkna med annat än att ha problem med spärren.
Precis som det ska vara.
Erik Ullenhag, Johan Pehrson… Pekpinnepartiet. Folkpartiet från liberaler till antiliberaler.