Regeringen vill förbättra både asylmottagandet och integrationen av nyanlända i det svenska samhället. Vi har länge vetat vad regeringen anser måste förbättras. Men inte hur. I dag lades äntligen förslagen fram av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i en debattartikelDN Debatt.

Tre kärnområden listas: Bostäder och hållbart mottagande, tidigare språkträning och social etablering samt slutligen snabbare etablering på arbetsmarknaden. Ganska självklara saker. Men i detaljerna döljer sig tyvärr mest fromma förhoppningar.

Minst 250 000 nya bostäder till 2020
Ett ambitiöst mål, kan tyckas. Men det räcker inte. Boverket skriver i sin senaste prognos att ”sammantaget innebär utvecklingen att det långsiktiga behovet av bostäder 2015-2020 nu uppskattas till 426 000 bostäder, eller 71 000 per år.” Vi ska minnas att bara inflödet av asylsökande på 80 000 personer per år ställer höga krav på nya bostäder – därtill kommer den efterfrågan som redan finns.

Regeringen når alltså ungefär halvvägs i sin ambition. Hur långt den når i verkligheten är en annan femma. Jag vill hävda att politiken för att ytterligare öka byggandet, som släpat efter i decennier men faktiskt är ganska högt i dag, saknas. Allt regeringen har lagt fram är byggsubventioner och ”regelförenklingar” (oklart exakt vilka som ska trolla fram så många nya bostäder på mindre än fem år). Det är ingen högoddsare att regeringen kommer missa målet med bred marginal.

Jämnare fördelning
Regeringen vill även att alla kommuner ska ta emot nyanlända ”utifrån sina förutsättningar”. Detta kan tolkas som om hela landet delar solidariskt på bördan, men riktigt så är det inte. I dag råder bostadsbrist i stora delar av landet, och om bostäder saknas finns inte förutsättningarna. Migrationsverket har sedan 2011, då myndigheten fick slut på lägenheter, placerat asylsökande i dyra asylboenden som sätts upp i all hast.

Ungefär 85 procent löser dock sin boendesituation på egen hand genom att flytta in hos släktingar och bekanta (tack vare den s.k. EBO-lagen). Detta gör att det i praktiken har ganska liten betydelse vilken kommun som först tar emot de asylsökande eftersom dessa på eget initiativ kan hamna i en annan kommun efter bara några månader. Det är i praktiken omöjligt för regeringen att styra var asylsökande i slutändan bosätter sig så länge inte EBO-lagen avskaffas (vilket inte kommer ske). Ett jämnt mottagandet ute i landet är därför inget annat än tom retorik.

Satsning på det civila samhället
En annan punkt är att ideella organisationer ska ta ett allt större ansvar för integreringen av nyanlända i det svenska samhället. En billig lösning, förstås. Men även om det givetvis är beundransvärt att enskilda människor ställer upp som lärare, mentorer eller språkkompisar på fritiden för att visa nyanlända hur man navigerar i det nya landet, är detta knappast svaret på den långa vägen till självförsörjning eller på stora utanförskapet som finns bland utrikes födda.

Fler SFI-lärare behövs, javisst. Men jag har inte sett något helhetsgrepp från regeringen för att på allvar förbättra kvaliteten i undervisningen. SFI är i dag en ren katastrof på många håll, och så har det sett ut, i både kommunal och privat regi, under väldigt lång tid (jag har skrivit om det utifrån egna erfarenheter här).

Snabbare etablering på arbetsmarknaden
Både Alliansen och den rödgröna regeringen har pratat sig hesa om validering av nyanländas utbildning, och både Arbetsförmedlingen och Stefan Löfven har hävdat att var tredje syrisk flykting är ”högutbildad”. Behovet av validering upprepar Ylva Johansson nu åter igen. Så låt oss då upprepa att det givetvis är viktigt att den som har en för den svenska arbetsmarknaden relevant utbildning får den validerad och/eller kompletterad så snart som möjligt.

Men. Detta handlar om en liten minoritet. Det förbryllar mig att myten om välutbildade flyktingar har bitit sig fast så hårt i väggarna på regeringskansliet att fakta inte tycks bita. Regeringen behöver vakna upp och se vilken sorts invandring vi har till Sverige just nu. Den har ju själv möjliggjort den.

Vi har en rekordhög invandring av mestadels okvalificerad och lågutbildad arbetskraft. Människorna från muslimska klansamhällen i sönderfallande stater som söker asyl i Sverige inte i första hand läkare, civilingenjörer eller arkitekter som kan komma i arbete direkt bara de får ett papper på sin kompetens. De är i huvudsak personer utan relevant utbildning.

Hur ska människor utan eftergymnasial eller ens gymnasial utbildning komma i arbete i ett land där snart sagt alla branscher kräver en formell kompetens? Komvux är regeringens svar på denna utmaning. Jag är inte övertygad. Alla varken kan eller vill studera. Det gäller även svenskar. Vart ska denna grupp ta vägen om inte in i långvarigt socialbidragsberoende?

Regeringen tycks medveten om bristerna i både mottagande och etablering. Bristande samordning och avsaknad av individanpassade insatser är två problem som nämns. Men det sägs inte ett ord om att det även kan finnas andra orsaker till varför etableringen tar sådan tid, nämligen att en majoritet av de nyanlända redan från början har väldigt begränsade möjligheter att integreras i det svenska samhället. I vissa fall av kulturella skäl.

Ylva Johansson skriver att ”[r]egeringen tar utmaningarna som den snabba befolkningstillväxten medför på allvar”. Men eftersom regeringen står upp för den rådande migrationspolitiken och varken vill sänka ingångslöner eller ställa högre krav vid anhöriginvandring är det väldigt svårt att ta henne på orden. Det vi nu ser är en knippa åtgärder som egentligen bygger mer på fromma förhoppningar än empiri.

Jag tror att det är så enkelt som att regeringen inte kan det här. Den gräver febrilt i gamla uttjänta verktygslådor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet var inte förberedda på den uppkomna situationen och har nu hamnat i ett läge där de heller inte kan backa från den politik som lett hit eftersom de satt heder och prestige i att försvara den.

Nu om någonsin hade Sverige behövt en hungrig opposition.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps
Sprickorna i fasaden
Sveriges största utmaning
Integrationen och regeringens brist på idéer
Flyktingar i arbete