Efter långa förhandlingar presenterades slutligen den överenskommelse (PDF) som ska möta det extrema asyltrycket mot Sverige och lösa integrationen. Jag hade låga förväntningar, och det var nog tur det. Nedan några tankar om den migrationspolitiska delen.

Den överenskommelse som sex av riksdagens partier slutit, efter att Sverigedemokraterna varit utestängda och Vänsterpartiet hoppat av, kan inte kallas annat än ett plåster på en avskuren halspulsåder. Expressen kallar uppgörelsen en uppvisning i inkompetens, och det är precis vad den är.

Att de politiker som älskar att föreläsa om hur gärna de vill ta ansvar för Sverige inte kan prestera bättre än så här i ett riktigt skarpt läge är patetiskt. Ett bättre alternativ än status quo, vilket vi faktiskt talar om nu, hade varit nyval. Då hade folket fått välja väg. Nu kommer allt i praktiken fortsätta ungefär som hittills.

Partierna har bland annat kommit överens om att:

– rätten till dagersättning för vuxna utan barn tas bort efter lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning

– rätten till anläggningsboende för vuxna utan barn med lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning ska upphöra så snart fristen att lämna landet löpt ut

– det ska finnas en ventil för den som inte kan avvisas/utvisas

– de personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad (en person ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och bo kvar på anläggningsboendet)

– ta bort undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år.

– temporära uppehållstillstånd som huvudregel under en treårsperiod förutom för kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer. Flyktingar och skyddsbehövande ska ha rätt till familjeåterförening.

Det flera av förslagen ovan innebär är skärpningar för den som fått avslag på sin asylansökan. Att ovanstående inte har gällt hitintills visar på vilken vilda västern-politik som bedrivits på migrationsområdet, och det förklarar förstås hur vi har kunnat hamna i dagens akuta läge. Det är klart som tusan att Sverige är attraktivt när det knappt spelar någon roll för din situation om du får ja eller nej på din asylansökan. Bidragen trillar in ändå, och du får bo kvar i Migrationsverkets regi. En uppstramning här är därför nödvändig av rena anständighetsskäl.

Försörjningskravet har varit omtvistat. Personligen tycker jag att det är självklart att den som vill ta hit anhöriga också ska kunna stå för försörjningen. Oavsett om den anhörige kommer från Danmark, USA eller Eritrea. Tyvärr blir en hel rad undantag nu kvar, vilket är svårbegripligt både ur integrationssynpunkt och som signal till de migrantströmmar som har Sverige i kikarsiktet.

Och så till den hetaste stenen: temporära uppehållstillstånd. Enligt Migrationsverket är hälften av dem som kommer som asylsökande vuxna män, vilket är den enda grupp som träffas av den nya regeln om temporära uppehållstillstånd. Förslaget är att TUT ska kunna övergå i PUT när en person kan uppvisa en taxerad inkomst på en nivå som anses tillräcklig för att försörja sig, även om skyddsskälen har upphört. Om skyddsskäl kvarstår efter tre år ska personen få PUT oaktat egen försörjning. Rimligare hade varit fortsatt TUT för denna grupp.

En del av kompromissen mellan Alliansen och regeringen är tvång för alla kommuner att ta emot asylsökande. Inte heller detta kommer i praktiken har någon större betydelse för situationen ute i landet eftersom asylsökande själva har rätt att bosätta sig var de vill även när de väl blivit anvisade ett boende av Migrationsverket. Att tro att de inte kommer söka sig till de städer och kommuner där familj, släkt och landsmän bor är naivt.

Den viktigaste slutsatsen av det hela är att inget av ovanstående kommer att ha en återhållande verkan på asyltrycket. Det kommer att fortsätta komma närmare 10 000 varje vecka. Detta är minst sagt anmärkningsvärt i ett läge när regeringen själv beskriver situationen som ”ohållbar”.

Löfven & c/o fortsätter att hoppas att andra EU-länder ska ”ta sitt ansvar”. Det är en naiv förhoppning, vilket regeringen borde ha insett eftersom överenskommelsen om en fördelning av 160 000 asylsökande än så länge lett till noll och intet. Ett enda land har börjat ta emot sin kvot, och det är ironiskt nog Sverige.

Löfven kallar överenskommelsen ”ett styrkebesked”. Jag har faktiskt svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. För statsministern var det viktigare med en bred och urvattnad överenskommelse än med en som faktiskt får reell verkan.

Detta kommer att stå Sverige dyrt. 

Läs även:
HAX, Per Gudmundson