Det svänger fort inom politiken ibland, även om dess främsta hjärnor verkar arbeta desto långsammare.

För bara någon månad sedan var det tabu att påstå att Sveriges resurser är begränsade. Nu hävdar statsministern just detta. För bara någon månad sedan var det uteslutet att prata om ”volymer” i asylpolitiken. Nu säger Löfven att det finns ”en gräns” för hur många asylsökande Sverige kan ta emot, även om det förbjudna ordet (volymer) inte används.

För någon månad sedan var det ren fascism att hävda att den svenska migrationspolitiken på sikt år ohållbar. Nu säger statsministern, finansministern och migrationsministern att situationen är just ”ohållbar”.

Socialdemokraterna för tro och solidaritet hävdade så sent som i februari i år att ”[g]enom internationella åtaganden kan vi heller inte göra inrikespolitik av världens konflikthärdar och tala om önskvärda ”volymer” eller om att ”sätta tak” på flyktingmottagandet.” Nu har regeringen gjort just det.

Och inte bara det. Regeringen öppnar för att omplacera asylsökande från Sverige till andra EU-länder (något som är lättare sagt än gjort). Aftonbladet, Dala-Demokraten, Nyheter24, Metro, DN och en rad andra blaskor och sajter borde betrakta detta som bevis för att fascismen har normaliserats i Sverige.

Samma förslag från sverigedemokratiskt eller borgerligt håll hade mött högljudda protester. Kanske rent av demonstrationer. Men nej, nu det är beklämmande tyst. Det handlar alltså i första hand om avsändare, inte innehåll. Vilket visar på hur otroligt falska alla vackra ord om ”värdgrund” och ”människosyn” hela tiden var.

Jag hade tänkt utveckla detta märkliga förhållande i en längre bloggpost, men såg att såväl Ivar Arpi som Anna Dahlberg hann före. Båda med två skarpa texter som förtjänar att läsas och spridas och som jag skriver under på helt och fullt.

Tyvärr befarar jag att härskande politiker och flertalet journalister inte kommer lyckas dra rätt slutsatser av en kollaps av mottagningssystemet och den offentliga servicen i stora delar av Sverige, ej heller av den skyhöga arbetslösheten bland gruppen utomeuropeiska invandrare.

Förstår man inte orsakerna till sjukdomen, kan man heller inte föreslå rätt medicin. Men problemet i Sverige är att så många under lång tid varit oense om huruvida patienten ens är sjuk.

Läs även:
Ivar Arpi: 180 grader senare
Anna Dahlberg: Så hamnade Sverige i dagens krisläge