Gårdagens besked om en 180-graderssväng i regeringens migrationspolitik, under vånda och tårar, för oss vidare till en fundering om vad det betyder för svensk inrikespolitik nu och framöver. Vilka effekter kommer den nya rödgröna migrations- och asylpolitiken att få på övriga partiers politik på området? Och hur reagerar väljarna på att regeringen helt plötsligt söker stöd för att implementera just den politik den under lång tid tagit avstånd från?

Det står helt klart att Miljöpartiet har prioriterat makten framför idéerna. Gustav Fridolin var i går öppen med att målet för MP var att undvika en bred migrationsuppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Det går att begripa varför. En sådan uppgörelse hade i praktiken knuffat ut MP från allt inflytande över migrationspolitiken under flera år framöver. Nu sitter partiet kvar i regeringen och kan dessutom fortsätta påverka i allt från miljö- till skatte- och hbtq-politik.

Frågan är vad regeringens nya politik betyder för det politiska spelet nu när konfliktlinjerna nästan suddats ut över en dag (till och med DN är plötsligt och lustigt för en restriktiv asylpolitik). M och KD har inte längre något vapen i migrationsfrågan eftersom regeringen i praktiken har kopierat deras förslag och gjort dem till sina.

Gissningsvis kommer SD fortsätta driva en ännu mer restriktiv linje, och så länge det fortsätter komma många asylsökande kan de vinna väljarnas gehör för en sådan. Annars tror jag att den stora frågan i svensk politik under de kommande åren blir integrationspolitiken. Nästa valrörelse kommer handla om hur alla hundratusentals människor som kommit till Sverige under de senaste två åren ska komma i egen försörjning och få en bostad. Detta är de riktigt svåra frågorna som Sverige inte har lyckats lösa tidigare och som det finns ännu sämre förutsättningar att lösa nu.

Gränsen för vad som är acceptabelt uppges vara nådd för MP. Ändå tyder det mesta på att det kommer krävas fler åtgärder för att rädda Sverige undan en systemkollaps. Även en halvering av antalet asylsökande skulle innebära betydande påfrestningar på de system som redan är ansträngda till bristningsgränsen.

Nästa logiska steg är därför att gå Moderaterna till mötes om att avvisa asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land. Om Socialdemokraterna anser att ett sådant beslut blir nödvändigt, kommer de kanske behöva skiljas från Miljöpartiet i slutänden i alla fall. Om så sker kan man ifrågasätta varför inte Löfven drog av plåstret med en gång i stället för att göra utspel efter utspel i riktning mot M:s och SD:s politik.

Däremot tror jag att ett delsyfte med den omlagda politiken  – att fler länder ska ta emot asylsökande nu när Sverige inte klarar mer – bygger på ett tankefel. Effekten kommer sannolikt att snarast bli den omvända. Bara timmar efter regeringens presskonferens noterade Norges statsminister Erna Solberg att Norge kommer att stärka gränskontrollerna. Från Danmark hörs röster om att det krävs ytterligare skärpningar även där.

Att tro att flertalet EU-länder plötsligt ska erbjuda avlastning när så inte har skett tidigare, är naivt. Men naiva svenska politiker har vi ju vid det här laget vant oss vid.

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm, Expressen