Arbetslösheten är låg i Sverige. Om du är infödd svensk, eller utbildad invandrare, är risken för att du ska hamna i långvarig arbetslöshet statistiskt sett liten. Om du däremot är asylinvandrare och/eller saknar en relevant eftergymnasial utbildning, är utsikterna att bli självförsörjande betydligt sämre.

Gapet i förvärvsfrekvens mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, men det handlar framför allt om utbildningsnivå. Sveriges arbetsmarknad är effektiviserad och specialiserad, vilket betyder att företag behöver färre personal för att samma jobb ska bli utfört som i andra länder. Det märks på personaltätheten på restauranger och i butiker, men det märks också på att vissa jobb helt enkelt inte finns längre. Särskilt tydligt är detta inom industrin där tiotusentals jobb har rationaliserats bort.

Nu står Sverige inför ett stort dilemma. Hundratusentals människor har bara under de senaste tre åren kommit till Sverige. De är inte här för att deras kompetens efterfrågas utan för att de sökt asyl. De kommer från krigshärjade länder präglade av förtryckarregimer. Nu ska de tävla om jobben på en alltmer tuff arbetsmarknad där utbildning, referenser och kontakter betyder allt. Vi har hittills sett att det inte slutar bra.

Centerpartiet tror att detta ska lösa sig genom att vi tillåter lägre ingångslöner. Men detta förutsätter att dessa människor är efterfrågade till att börja med. Är de det? Är den 40-åriga kvinnan från Syrien som varit hemmafru i hela sitt liv efterfrågad i restaurang- och kafébranschen? Är mannen från Eritrea som knappt har gått i skolan ett hett byte för Ericsson eller NCC?

DN har ett annat förslag. I stället för en lägre skatt på arbete överlag vill DN göra ett redan komplicerat lapptäcke, också kallat skattesystemet, ännu mer oöverskådligt:

[Vi] borde slå in på en tredje väg där det offentliga går in och bär mellanskillnaden för dem som inte kan sälja sin arbetskraft till de relativt sett höga lägstalönerna. Den typen av subventionerade anställningar är okontroversiella bland vissa grupper, som exempelvis funktionshindrade. Varför inte också bland personer som av arbetsgivare anses för dyra för att komma ifråga för ett arbete?

Ser ni galenskapen i detta förslag? Subventionerade anställningar betyder rent konkret att skattebetalarna står för en del av lönen. Dessa personer är alltså inte självförsörjande. Hur stor del som subventioneras varierar beroende på målgrupp, men i dag finns bidragsanställningar där Arbetsförmedlingen (alltså skattebetalarna) betalar upp till 80 procent av lönen. Det handlar inte om funktionshindrade utan om personer som ”står långt ifrån arbetsmarknaden”. Många är utrikes födda med låg eller ingen utbildning. Att jämställa fullt friska och kapabla människor med funktionshindrade visar på en förfärlig människosyn. Men det är också desperat. Vi betalar alltså arbetsgivare för att de ska anställa en viss person.

Vi står inför ett moment 22 här. Socialdemokratin och facken kommer inte vilja genomföra en genomgripande avreglering av arbetsmarknaden. Lägre löner räcker inte för att göra lågutbildade personer från fjärran länder särskilt mycket mer relevanta för svenska arbetsgivare. Och å den andra sidan kan vi inte ha ett samhälle där en allt större andel av befolkningen lever på försörjningsstöd år ut och år in.

Skatten på arbete behöver sänkas och riskerna minska för arbetsgivare som anställer. Detta kan möjliggöra att arbetsgivare tar chanser de inte vågar ta i dag. Men jag tror också att vi behöver införa ett kvalificeringssystem för dem som kommer till Sverige från andra länder och sätta ett tak för i hur många år du kan få fullt försörjningsstöd. I dag är alltför många fast i ett bidragsberoende de aldrig tar sig ur.

Detta måste givetvis kompletteras med andra reformer, av exempelvis Arbetsförmedlingen, men det är avgörande långsiktigt att människor inte kan komma till Sverige och vandra rakt in i socialstaten utan motprestation. Frågan är hur länge det dröjer innan riksdagspartierna inser detta.