Arbetarepartiet Socialdemokraterna älskar sin historia. SAP dominerade svensk politik under 1900-talet som inget annat demokratiskt parti i Europa. Självbilden av att vara ett statsbärande parti med regeringsduglighet, en folkrörelse med brett stöd från den arbetande befolkningen och med en bred majoritet väljare inom LO-kollektivet har levt vidare.
I dag stämmer den bilden föga med verkligheten. SAP har krympt och är i dag ett 30-procentsparti på väg mot att bli ett 25-procentsparti. SAP är större bland dem som inte arbetar än dem som faktiskt har ett jobb. Bland unga når S inte ens 20 procents stöd. Störst är partiet bland pensionärer (vilket kanske är vad Stefan Löfven egentligen menar med att Sverige har ”en demografisk utmaning”).
Sanningen är att de svenska Socialdemokraterna varken är ett regeringsdugligt parti eller en folkrörelse längre. Denna vanföreställning av partiet trummas in som ett mantra på första maj varje år, men frågan är hur många som innerst inne tror på den.
Ett tecken på att något inte stod rätt till i maktpartiet Socialdemokraterna var svårigheten att välja en ny ordförande efter Göran Persson. Man kan tycka att landets största parti inte borde ha några större svårigheter att hitta en lämplig efterträdare. Mona Sahlin var visserligen en person med stor erfarenhet från både riksdag och regering, men hon var knappast en röstmagnet eller en stor ledare.
Håkan Juholt var ett snedsteg som kommer att eka i den socialdemokratiska historien, men inte heller valet av Stefan Löfven har bådat gott. En gammal fackpamp helt utan riksdags- eller regeringserfarenhet leder nu både Sveriges största parti och landets regering. Efter ett drygt år kan vi konstatera att Löfven inte var uppgiften mogen, vilket han visat inte minst genom de stolpskott han valt att omge sig med.
Det kan tyckas ironiskt att Socialdemokraterna kallar sig ”framtidspartiet” när det i dag varken har visioner för hur framtiden ska te sig eller förmåga att hantera nutidens utmaningar. Partiet står förbluffande handfallet inför det utanförskap i förorterna det självt har skapat, den organiserade brottsligheten, moraset i svensk skola, kaoset inom Polismyndigheten och andra samhällshotande utmaningar.
Under Löfvens ledarskap har vi ånyo sett hur idéfattig socialdemokratin är. Vissa hade nog trott att åtta år i opposition – en frustrerande lång tid för ett parti som anser sig ha rätt till regeringsmakten – skulle ge tid till idé- och politikutveckling. Icke. Det S som kom tillbaka till makten 2014 gjorde det utan ett uns av nya idéer och förslag som inte redan fanns där vid valförlusten 2006. Då var S sönderregerat. Nu skulle partiet vara piggt och fullt av idéer och kraft att genomföra dem.
Visst spelar det parlamentariska läget roll för vilka förslag som Socialdemokraterna kan få igenom. Men vilka geniala förslag har partiet lagt som hade lett till omfattande förändringar på ett viktigt område om det fått riksdagens stöd? Jag kan inte komma på något. Den ekonomiska politiken släpps igenom i riksdagen, vilket betyder tiotals miljarder i höjda skatter från och med årsskiftet. Inom skattepolitiken är S imponerande konsekvent: skatterna ska höjas.
Löfven har drygt två år på sig. Sedan kommer svenska folket börja summera hans tid som statsminister. En oerfaren statsminister som leder ett idéfattigt parti som hellre drömmer sig tillbaka till fornstora dagar än blickar framåt mot nutidens utmaningar har små chanser att sitta kvar.
Om det inte vore för att Sverige just nu har en så oerhört svag borgerlig opposition, skulle jag kunna ta gift på ett socialdemokratiskt katastrofval 2018. Nu väntar jag lite med det.
Tidigare bloggat:
Ett tungt år väntar regeringen
Vilka är det vi behöver i regering? Jag vill helst se en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna med passivt stöd av SD. Det är möjligt att S+M+L+KD bildar regering som en blockad mot SD. Den konstellationen skulle nog bli intressant i ett längre perspektiv.
Magne
M+KD(+ ev. L) med stöd av SD kan jag leva med. Även om allt förstås beror på politikens inriktning. Det finns en rad knäckfrågor som blir svåra att lösa, men FP och KD lyckades trots allt sitta i samma regering i åtta år trots sina olikheter, så omöjligt borde det inte vara.
Själv tror jag på en regering bestående av L, M, C, KD och BF. Det högerkonservativa Borgerlig Framtid är framtiden. http://www.borgerligframtid.se
S är inte bra för någon än mindre sig själva, i dag ett töcken av identitetspolitik och urspårad feminism. (Vilket hade nått en kritisk massa och vällde in i samband med Mona Sahlins kandidatur -som sedermera sprack pga inkompetens och Tobleroneaffären). Idéarbetet tog ett litet skutt fram åtminstone inledningsvis iom Göran Persson, som var den sista som kunde hålla armbågsavstånd till både LO och tokvänster-väldet i partiet. Sen dess har idéarbetet stått still… alt avskaffats. Situationen med Löfven är helt ohållbar naturligtvis.
Hur illa ställt det är visas av att (s) invällarpolitik, med resultatet urholkning av välfärdsområdena, inkl höjda skatter, som hårdast drabbar deras egna, traditionella kärntrupper, dvs pensionärer och de sämst utbildade, lågbetalda, inom 'arbetarklassen'. Man går emot sina egna röstare, en mycket märklig politik, men inte oväntad för en Kalle Anka-nolla som Löfven.
S har tidigare haft förståelse för hur välstånd skapas. Idag sitter de fast i samma identitetspolitiska träsk som resten av vänstern. Det är till stor del Mona Sahlins fel.
En samverkan S + M + ev några småpartier är nog det värsta som kunde hända Sverige ur ett demokratiperspektiv. Det vore DÖ 2.0, fast värre ändå. Det skulle i praktiken inte finnas någon opposition, annat än SD, som man inte skulle sky några medel för att hålla utanför allt inflytande. Ett bättre alternativ för demokratin vore en M + KD (+ ev L) regering med stöd av SD, men också samverkan med SD i åtminstone vissa frågor. S + M-regeringen är i mitt tycke ett rent skräckscenario.
Hej.
Något som retar gallfeber på såssar när de yvs över partiets historia, är steriliseringsprogrammet. Eller balt-utlämningen. Inte för att de var helt ensamma om att genomföra detta, men de hade makten över större delen av denna skamliga verksamhet.
Oavsett hur mycket gott du gör räcker det med en felaktig gärning för att du skall hamna på negativt resultat.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
"M+KD(+ ev. L) med stöd av SD kan jag leva med. Även om allt förstås beror på politikens inriktning. Det finns en rad knäckfrågor som blir svåra att lösa", skriver du Hans. Visst skulle det bli svårt att lösa "knäckfrågorna". Om vi skulle lösa dem krävs det förmodligen någon typ av revolution. Det är snarare samhällsförfall som är att vänta.
Magne
Hans, du har så rätt – Sverige behöver inte Socialdemokraterna och så har det varit sedan 1969 när Olof Palme blev statsminister.
Men det är först nu när den polariserande identitetspolitik som han introducerade, hotar att bryta sönder både detta parti och Sverige som detta blivit helt uppenbart.
En enda fråga kommer att vara aktuell i Sverige fram till 2018 – hur hanterar vi det stora antal migranter som finns i vårt land och som inte kommer att komma i arbete och som inte kommer att få bostad och som det inte finns lärare till att utbilda.
Alla andra politiska frågor blir underordnade detta. Grattis du som tror att L M C KD och BF kan enas om en gemensam migrationspolitik och en gemensam hantering av "migrationskrisen".
Tyvärr finns det väl inget parti eller någon partiledare som har kraft nog att fatta de beslut som är nödvändiga att fatta. Jag vet inte vad som ska till för att vi ska se en handlingskraft lik den vi ser i Finland t ex.
För mig verkar Socialdemokraterna idag bara ha två "utvecklingsmöjligheter" – antingen blir man ett litet ännu mer identetspolitiskt parti eller så utvecklas man till ett islamskt parti.
/Karin
Jag börjar med en gardering – som du själv gjorde avslutningsvis. Trots att S är ur fas med samtiden och tycks ideologiskt vilset, närmast bankrutt, kan man inte utesluta att oppositionens handlingsförlamning blir den räddningsplanka som håller dinosaurien vid liv en ännu tid.
De flesta kompetenta krafter inom S på riksplanet ( jo, de fanns ) blev motarbetade och tröttnade i och med Mona Sahlin-styret. Sahlin var aldrig mogen uppgiften och nedåtspiralen fortsatte med Juholt och Löfven. Det känns märkligt att den som många anser den givne kronprinsen – Mikael Damberg – mest kännetecknats av sin förmåga att inte bekänna färg och att gå oskadd ur alla fraktionsstrider och skandaler. Hur vore det om han nu klev fram och visade statsmannaambitioner? Eller måste Socialdemokraterna bryta ihop fullständigt innan han vågar sig fram? Då skulle han förvisso få initial arbetsro – när ändå allt gått åt helvete – men ett riktigt ledarämne borde vilja stävja en fullständig katastrof innan han (eller hon) träder fram.
Till dess fortsätter Aftonbladet med att skrämma bort allt fler LO-medlemmar från LO och från Socialdemokraterna genom sin opinion i migrationsfrågan och utfulande av alla som oroligt ifrågasätter deras agenda. Lindberg/Pettersson verkar tycka att det kvittar ( arbetare och pensionärer är ju ett bokstavligt och bildligt utdöende släkte ). Bättre då att försöka bygga och värna om en stor, kommande väljarbas. Många invandrare röstar som vi vet på S eller V och många kan sorgligt nog förväntas att hamna i livslångt bidragsberoende – en riktig vänsterdröm som kräva vänsterns omsorger.
Tanken på att såväl lönebildning som arbetsrätt kan komma att behöva revideras kraftigt existerar inte på Aftonbladets ledarredaktion. Eller att vi kan komma att se en kraftigt ökad polarisering och social oro. Men Aftonbladet vilar tryggt på sin övertygelse: Då många hamnar i bidragsberoende kommer det att krävas en politik som bygger på socialdemokratins varma omsorger och överlägsna förståelse för kollektivets behov.
Så på vilket sätt skiljer sig S:s dilemma från moderaternas?