Regering och riksdag ska företräda folket. Statsministern är i hög grad svenska folkets röst ute i världen. Det är därför allvarligt när denne och hela regeringen driver en politik och agerar utifrån helt andra intressen än det svenska folkets.

Invandringsfrågan är den överlägset hetaste just nu om man frågar svenska folket. Hela 4 av 10 sätter denna fråga främst. Före skola, arbetsmarknad, vård och äldreomsorg. Det beror förstås på att den påverkar hela samhället i grunden nu.

Länder väljer själva vilken migrationspolitik de vill ha. Det finns ingen överstatlig makt som tvingar något land att anta en miljö- eller centerpartisk linje. Flera olika vägar finns att ta. En är Australiens oerhört restriktiva linje. En annan är Kanadas selektiva där de efterfrågade och produktiva släpps in. I korthet har Sveriges linje i många år gått ut på att släppa in de minst produktiva av alla, människor från krigshärjade klansamhällen utan vare sig hög utbildning eller relevant arbetserfarenhet för den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden.

Integrationen har blivit därefter. I dag är var femte utrikesfödd arbetslös och bland gruppen asylsökande som fått uppehållstillstånd har endast två tredjedelar fått någon sorts egen inkomst efter 16 år (inte nödvändigtvis självförsörjande).

Vilken av ovanstående tre tänkbara linjer kan tänkas vara mest framgångsrik ekonomiskt och socialt för mottagarlandet? Knappast Sveriges. Så varför har då politiker på båda sidor blockgränsen då envisats med att föra denna linje i så många år? Solidaritet, säger vissa. Det är rätt att hjälpa utsatta människor.

Visst, Afghanistan, Irak, Somalia och Eritrea har under lång tid varit väldigt dassiga länder med dåliga förhållanden för flertalet att bygga ett bra liv. Att komma från en bergsby utan el i Afghanistan till ett modernt västerländskt samhälle i norra Europa med gratis utbildning i och boende är något ingen skulle tacka nej till. Ett synnerligen enkelt val för den enskilde.

Men ligger det i mottagarlandets intresse? Är det ett bra val för alla som redan bor i landet att ha en politik som syftar till att vara solidarisk med och snäll mot omvärlden, oaktat konsekvenserna? Nej. Det är en dålig och oerhört kostsam politik. Ty det kan aldrig ligga i ett samhälles intresse att skolor, socialtjänst, vårdcentraler och annan offentlig service går på knäna. Detta kan aldrig vara en acceptabel effekt av politiken.

De politiker som varit ansvariga för denna migrationspolitik, såväl tidigare alliansregeringar som den sittande rödgröna sammanbrottsregeringen, har solat sig i den internationella glansen och dess smattrande godhetsomdömen. Men de har helt glömt bort vilket land de företräder och de människor som redan bor här. De har inte tagit hänsyn till konsekvenserna på hemmaplan. Hade de lett ett företag på det här sättet hade de åkt ut med huvudet före för länge sedan.

Det är först nu, när det knakar betänkligt i fogarna i välfärdens kärna, som även Socialdemokraterna har vaknat till liv och börjat inse att deras älskade universella välfärdsprojekt är hotat i grunden. Huruvida de förmår dra rätt slutsatser återstår att se. Jag tvivlar.

Att ta emot kvotflyktingar är en uppoffring som ett land som Sverige kan bära och samtidigt bibehålla en god offentlig service för de som redan bor här. Att bedriva en migrationspolitik som öppnar portarna för ekonomiska migranter som söker ett bättre liv på andra människors bekostnad äventyrar både frihet och trygghet för människorna i mottagarlandet. Det är en vettlös politik.

Svenska politikers jobb är faktiskt att göra det som är bäst för Sverige och de människor som bor här. Inte att inkassera godhetspoäng i utlandet. Det är hög tid att de börjar förstå sitt uppdrag nu.