Det har gått lite tid sedan den skandalösa föreställningen i Vita huset under fredagen, som resulterade i att Trump ställde in både lunchen och undertecknandet av mineralavtalet samt sparkade ut den ukrainska delegationen. Tid för reflektion och analys av vad som egentligen hände.

Huvudsakligen två olika analyser framträder. Den ena går ut på att det som inträffade var ett slags planerat bakhåll regisserat av den amerikanska administrationen. Syftet ska ha varit att förödmjuka Zelenskyj. Detta är i lika delar inrikespolitik riktat till den egna väljarkåren och utrikespolitik riktat till Putin. I en sådant läge hade Zelenskyj inget annat val än att svara för sig, han är trots allt symbolen för Ukrainas kamp för sin existens.

Den andra analysen går ut på att Zelenskyj gjorde bort sig som gick i polemik. Han borde ha hållit sig lugn och tagit emot det ovett han fick kastat mot sig, om inte annat av ren självbevarelsedrift. Därmed faller huvudansvaret för det inträffade på den ukrainske presidenten, inte Trump och Vance.

Jag kan instämma lite i båda analyserna. Lite som jag var inne på i gårdagens text borde Zelenskyj ha lagt upp det hela lite annorlunda. Han borde ha hållit en lägre profil, ty detta var ett samtal inför TV-kamerorna. Ingen förhandling eller debatt. Syftet med hans besök var att underteckna mineralavtalet, och frågor om säkerhetsgarantier (som är fullt rimliga) borde ha tagits bakom stängda dörrar.

Det som hände kan inte tolkas på något annat sätt än att Trump har valt sida. Han har valt att stå med Putin i denna konflikt. Det finns fler uppenbara bevis för detta, även om vi bortser från nedlåtande tillmälen som ”halvdan komiker” och ”diktator” medan Putin endast får motta beröm.

Vi kan backa någon vecka och börja med Pete Hegseth, TV-ankaret som blev försvarsminister. Redan innan USA och Ryssland träffades hade Hegseth plockat bort flera ukrainska krav från bordet. Han dömde ut dem som ”orealistiska”. Samtidigt avkrävdes inte Ryssland några eftergifter över huvud taget. Tvärtom uttalade Trump stöd för att släppa in dem i G7 (G8). USA och Ryssland träffades i Saudiarabien utan Ukrainas medverkan, vilket av Kreml sågs som ett första steg mot att normalisera ländernas relationer.

Vi kan fortsätta med Trumps uttalanden vid fredagens möte i Ovala rummet. Inför TV-kamerorna säger Trump att Ukraina håller på att förlora kriget, och att de inte har några kort att spela. Om det nu är en förhandling och en varaktig fred som Trump och USA verkligen vill ha undergrävs detta å det grövsta genom sådana uttalanden. Trump tar öppet ställning för det ryska narrativet att den ryska segern bara är en fråga om tid, och kryddar detta med Kremls favorithot om ett tredje världskrig. Putin behöver inte ens öppna munnen för att få fram sitt budskap.

Det är uppenbart att den amerikanska administrationen inte ser på Ukraina som en självständig nation med sin egen rätt att existera utan endast betraktar landet som en del av en geopolitisk spelplan. Vad som händer med Ukraina är oviktigt för Trump, det är bara viktigt att kriget upphör eftersom det tjänar Trumps ego. I en sådan situation har Zelenskyj inget annat val än att ta strid. Annars väntar ett nytt München.

Trump påstås gång på gång vara den ende mannen på planeten som kan åstadkomma fred i Ukraina. Han har emellertid redan visat att han inte är någon mästerförhandlare. Trump är stark för att USA är USA, inte för att Trump är Trump. Detta är det stora missförståndet bland hans anhängare. Trumps förhandlingstaktik i denna konflikt är uppenbarligen att sparka på den som ligger och tvinga fram ett slut på kriget genom att gå den starkare parten till mötes. Det är inte direkt en trollkarlens förhandlingsteknik vi talar om här. Joe Biden hade kunnat åstadkomma ungefär samma sak genom att dra in allt stöd till Ukraina.

Någon kanske noterade Trumps ordval efter mötet när han, iförd sin löjliga röda MAGA-keps som om han fortfarande bedrev valrörelse, beklagade att Zelenskyj inte vill ha fred. Han vill bara ”slåss, slåss, slåss”. Känns inte orden igen? Var det inte Trump som efter att ha varit en hårsmån från att dödas av en kula resten sig upp med knuten näve och skrek ”fight, fight, fight”? Jo, så var det.

Så vad betydde då dessa ord? Ingenting. Ty om Trump verkligen var den fighter han vill utmåla sig om skulle han ha funnit en beundran i den envise Zelenskyj, trots att den ukrainske presidentens beteende försvårar för Trump att bocka av sitt vallöfte om fred. Han skulle ha känt något slags samhörighet med en verklig fighter, ledaren för ett land som står emot rysk aggression mot alla odds. I stället ser Trump på Zelenskyj med förakt, använder nedlåtande tillmälen och förnedrar honom offentligt.

USA är på väg över till den mörka sidan, något som blev väldigt tydligt i omröstningen i FN nyligen då det land som brukar kallas den fria världens ledare sällade sig till länder som Ryssland, Nordkorea och Belarus i en motion om Ukraina.

Kan Europa fylla tomrummet efter USA? Det är ytterst tveksamt, åtminstone på kort sikt. Men vi måste försöka, några alternativ finns inte.

Det är ingen större ansträngning att kolla upp att den ukrainske ledaren har varit tydlig
med att tacka för både amerikanskt och europeiskt stöd. Gång på gång.