Det gick inte. Efter en lång kamp kastade Northvolt in handduken och ansökte om konkurs. Den största konkursen i svensk industrihistoria och den mest smärtsamma sedan Saab Automobile är ett faktum.

Northvolt är inte bara en ekonomisk katastrof utan också ett prestigemässigt fiasko för Sverige. Det skulle ju tillverkas helsvenska batterier där i ett slags ax-till-limpa-process, så kallad vertikal integration. Här skulle vi få ett bevis för att vår stolta lilla industrination klarar av gå in i den gröna omställningen helt oberoende av andra länder. Framför allt Kina.

Tanken var kanske god i teorin, och man kunde verkligen se dollartecknen snurra i ögonen på kommunpolitikerna. Nu skulle det skapas jobb. Tusentals! Mycket av arbetskraften importerades visserligen, men ett stort företag skapar alltid positiva sidoeffekter genom jobb till underleverantörer och att de anställda både äter och handlar på orten. Dessutom föder det en känsla av medgång och utveckling som sprider sig. Därför är konkursen ledsam av flera skäl.

Frågan är hur realistisk Northvolts plan var. Det fanns kritiska röster mot projektet och framför allt hur snabbt det växte, men allt från politiker till näringsliv och samhällsandan hjälpte till att stämpla dem som framstegsfientliga dysterkvistar. Northvolt får tjäna som exempel på hur lätt det är att ryckas med när alla i omgivningen är positiva. Att vi hade högkonjunktur och låga räntor gjorde förmodligen att allt kändes möjligt. Alla skulle ju plötsligt bli elbilsägare, tänkte den förra S-regeringen, och vi skulle få laddstolpar i varje hörn.

Nu hoppas regeringen att det snabbt ska dyka upp en köpare som är redo att ta över den förlusttyngda verksamheten. Men näringsminister Ebba Busch var tydlig med att Northvolt inte får ägas av Kina. Någon annan intresserad, upp med en hand?

Nu är vi där vi är, och de enda som brukar skrocka belåtet i sådana här situationer är konkursförvaltarna. Läxan av detta är lika enkel som, får vi förmoda, smärtsam. Vi kan kalla det ”Lex Northvolt”: vi klarar oss kanske inte utan Kina ändå.

Visst finns det något beundransvärt i att satsa på en helsvensk industri. Men projektet var uppenbarligen på tok för ambitiöst. Att konkurrera med Kina här är inte enkelt. Kineserna sitter på logistik, skala, kostnadseffektivitet och långsiktigt stabila villkor. Det är knappast en slump att multinationella företag fortfarande lägger sin produktion i Kina, trots stigande kostnader.

Betyder det då att det inte finns någon framtid för grön svensk industri? Självfallet inte, men vi kanske inte kan göra allt på egen hand. Vi kanske får inse att vi är beroende av kompetens och komponenter från andra länder.

Ett tänkbar lösning skulle kunna joint venture-samarbeten med kinesiska företag. Sverige behåller då ägande och kontroll i utbyte mot kinesiska investeringar. En sådan lösning skulle möjligen kunna lugna även Ebba Busch.

Huruvida det finns något kinesiskt intresse i Northvolt efter konkursen är högst oklart. Men intresse kanske finns på närmare håll. Om exempelvis Volkswagen köper fabriken kommer fokus bli att få igång produktionen så snabbt som möjligt, inte att varje komponent i processen är helsvensk. Då kanske det skulle kunna gå.

Hur detta än slutar är det uppenbart att tidsandan i dag är förändrad jämfört med för några år sedan. Det pratas mindre om grön omställning, elbilsförsäljningen har stagnerat på sina håll och alltfler röster höjs för att en övergång till elbilsdrift allena förmodligen inte är en realistisk lösning.

En lärdom av Northvolts fiasko är att vi behöver fler realister.