Det var många som fruktade Donald Trumps återkomst till Vita huset. Inte bara alla som alltid varit hans motståndare utan också dem som föredrog honom framför Joe Biden och Kamala Harris och såg viss potential i hans andra mandatperiod. Han skulle ju ta itu med den ”djupa staten”, wokeismen, migrationen och mycket annat. Men hur skulle han agera i utrikespolitiken?

När det kommer till kriget i Ukraina har vi hela tiden vetat att det kan gå lite hur som helst med Trump. Många har närt förhoppningar om att Trump tvärtemot sina uttalanden i valrörelsen skulle välja att pressa Putin och i slutändan ställa sig på Ukrainas sida när Ryssland vägrar kompromissa. Detta har jag sett som naivt, även om förhoppningen om en nykter ingång i förhandlingen alltid har funnits där. Den är definitivt borta nu.

Vissa håller desperat fast vid förhoppningen att Trumps märkliga utspel är ett slags förhandlingsspel och att presidenten sitter med en master plan. Alltfler verkar dock nyktra till och inse att det inte finns någon storartad plan – eller en plan över huvud taget. Detta görs på volley, och medan Trumps underordnade håller ett lägre tonläge (vilket är kutym i känsliga lägen), sitter Trump och och skriver i vredesmod i sociala medier.

Det började illa redan när den nye försvarsministern Pete Hegseth öppnade munnen om kriget. På en presskonferens hävdade Hegseth att det var orealistiskt att Ukraina skulle kunna komma närmare ett Natomedlemskap och återfå sina förlorade territorier samt uteslöt amerikanska trupper på marken för att bevara en framtida fred. Redan innan USA och Ryssland träffades i Saudiarabien hade alltså Trump gått Putin till mötes på tre punkter utan några eftergifter. Och Ukraina var inte inbjudet över huvud taget.

Sedan har det fortsatt. De senaste dagarnas utspel från en virrig Trump, i vilka han beskyller Ukraina för både krigsstarten och att kriget har fortsatt i tre år, har bara gjort allt ännu värre. När Volodymyr Zelenskyj träffande beskrev att Trump lever i en desinformationsbubbla, ty han verkar få all information från Kreml, slog den amerikanske presidenten tillbaka som en ilsken sjuåring.

Trump kallade Zelenskyj för ”halvdan komiker” och ”diktator”, spred lögnen att stödet för den ukrainske presidenten endast är fyra procent samt krävde nya val. Därtill påstår Trump att det snart inte finns något land kvar åt Zelenskyj, och att Ukraina är ”i trasor”. Inte heller detta är riktigt sant eftersom större delen av landet fungerar ungefär som vanligt med skolgång till barnen och tåg som går i tid.

Vi kan bara anta att Trump fått sin gallimatias från Putin, ty detta är talepunkter från Kreml, stavelse för stavelse. Och eftersom Trump öppet säger att han litar på Putin har han säkert inget emot att sprida dennes lögner. Det är nog fest i Kremls salonger just nu. Inte ens den mest optimistiska av ryska diplomater kan ha trott att det skulle vara så enkelt att dupera den nya amerikanska administrationen.

Det som har hänt är pinsamt för USA och skadligt för relationen till Europa. Det är väldigt svårt att se hur relationen mellan USA och Ukraina ska kunna repareras efter detta. Trump är inte den som ber om ursäkt, tvärtom tenderar han att återupprepa grodor och hamra in lögner. Det skulle inte förvåna om han snart har ett öknamn för Zelenskyj. Därifrån är det ridå.

Så här bedriver man inte diplomati. Eller förhandlingar. Förutsatt att Trump faktiskt vill ha ett konkret resultat är det således oklokt, ja korkat, att bete sig så här. Men Trump är alltjämt Trump: felgängad, filterlös, dundernarcissistisk och insiktslös. Detta är synnerligen farliga egenskaper för världens mäktigaste man. Inget vet hur Trump, som sätter personlig prestige i allt, kommer reagera om det inte blir något fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina. Men han kommer förmodligen skylla på Ukraina och EU, ty något eget ansvar för ett misslyckande är inget han kommer att ta. Och det verkar inte vara aktuellt att tillskriva Ryssland något som helst ansvar.

Det som har hänt den senaste veckan är värre än vad många befarat, och halveringstiden på USA:s relationer med sina allierade har kortats ned betänkligt. Detta kan sluta precis hur som helst. För varje dag påminns vi om hur viktigt det är att hela Europa nu kliver fram som ett förnuftets röst. Om man är uppgiften mogen återstår att se. Någon annan att förlita sig på har Ukraina emellertid inte just nu. Och inte vi heller.