Hur ska Sverige förhålla sig till den stora grannen i öst? Går vi nu in i ett decennium eller mer av mer eller mindre frusna relationer med Ryssland eller finns det en rimlig väg framåt efter allt som har hänt?

Den nya ryske ambassadören i Stockholm Sergeij Beljaev upprepar i en intervju Kremls talepunkter om kriget i Ukraina. Han ger prov på diktaturens alternativa verklighetsuppfattning när han hävdar att Ryssland inte alls har invaderat Ukraina, att den så kallade militära specialoperationen endast handlade om att ”befria” människor i Donbass och att Ryssland kan ge Ukraina ”säkerhetsgarantier”. Så långt är allt som väntat.

Ambassadören är också tydlig med att relationen mellan Sverige och Ryssland är riktigt dålig. Hans konstaterande är inte fel. Ryssland har satt igång det största kriget i Europa på 80 år, Sverige har tagit tydlig ställning för den angripna parten genom att ge betydande militärt och humanitärt bistånd. Ukraina har fått förstklassigt militärt materiel i form av allt från stridsbåtar till stridsvagnen CV90 och artillerisystemet Archer. Vi har gett det bästa vi har i kampen mot Ryssland, och vi är entusiastiskt med på alla sanktionspaket.

Beljaev hävdar att Ryssland inte är ett hot mot Sverige, men vårt ställningstagande för Ukraina och medlemskap i Nato gör oss knappast till en neutral part. Vare sig nu eller i framtiden. Vi har valt sida.

Ukraina har nu hållit en del av Kurskregionen i ett halvår. Få, även Ukrainavänliga analytiker, trodde att detta var möjligt eller ens målet med offensiven in på ryskt territorium. Men efter sex månader är två saker uppenbara: dels att Ukraina avser hålla territoriet inför en framtida förhandling med Ryssland, dels att ryssarna saknar förmåga att återta sitt eget territorium. Enligt ryska uppgifter har 120 000 civila evakuerats, denna uppgift kommer från hur många som fått ersättning från ryska staten för förlorad egendom.

Ukrainas mål med Kurskoperationen var att dra ryska styrkor bort från Ukraina, vilket endast delvis har lyckats. Mellan 60-80 000 ryssar har placerats för att slåss i Kursk, och rimligen har en hel del av dessa tagits från ukrainskt territorium. Däremot har det inte förändrat maktförhållandet på marken i öst och sydost, där ryssarna långsamt fortsätter att avancera i takt med att de jämnar byar och mindre städer med marken.

Ryssarna hotade med motåtgärder om Finland och Sverige gick med i Nato. Något konkret har vi emellertid inte märkt av. Nu säger ambassadör Beljaev endast att det var Sveriges beslut att fatta. Detta liknar Rysslands vana att hota med röda linjer. Den ryska retoriken liknar skramlande tomma tunnor.

Putins krig i Ukraina kommer att ta slut. Kanske tas ett första steg redan nästa vecka när Donald Trump och Volodymyr Zelenskyj uppges planera ett möte. Det kommer hållas i Washington, får vi anta, då Trump inte lär våga besöka Ukraina. Det är synd att inte den amerikanska presidenten tar tillfället i akt att besöka de områden som drabbats av den ryska krigföringen för att själv få se vad det handlar om.

Därefter lär det bli något slags möte eller samtal med Vladimir Putin. Men även om det mot förmodan skulle nås något slags kompromiss som får slut på kriget, åtminstone tillfälligt, under 2025 är problemet med Rysslands aggressiva utrikespolitik inte på något sätt över. Vi kommer tvingas förhålla oss till Ryssland som fiende, inte som vän eller ens handelspartner, under överskådlig tid. Och det är förstås helt och hållet Rysslands fel, inte vårt.

Just nu är det svårt att se hur vi ska kunna reparera relationerna med Ryssland. Ett fredsavtal kan mycket väl innehålla lättade sanktioner. Detta är, åtminstone på ytan, ett sätt att gå mot mer normaliserade relationer, och det är förstås är vad Ryssland vill. Att vi ska glömma och förlåta. Gå vidare. Men det kommer inte ske. Sverige är fast förankrat i Väst och nu även Nato. Resultatet av Putins krig, hur fredsöverenskommelsen än kommer se ut, blir två nya Natomedlemmar och ett betydligt mer militariserat Ukraina med större egna förmågor än någon kunde tro var möjligt för tre år sedan.

Många menar att normaliserade relationer med Ryssland inte kommer vara möjliga förrän Putinregimen har ersatts av något annat. Och det kan dröja länge än.