Donald Trump behövde inte många timmar i Vita huset för att utannonsera tullar mot flera av USA:s närmaste allierade.

Detta var inte ett dugg oväntat. Om Trump har pratat om något i valrörelsen är det att straffa alla som behandlat USA ”orättvist”. Trump hotar i princip alla med tullar. Alltid. Om Putin inte går med på ett kommande amerikanskt fredsavtal tänker Trump belägga ryska varor med tullar, hotar presidenten. Frågan som uppstår är förstås vad USA egentligen köper från Ryssland som ryssarna så gärna vill fortsätta sälja att de är beredda på att avsluta kriget. Vodka…?

Tullar och handelshinder är ett synnerligen trubbigt verktyg. Mot mindre handelsberoende länder kan det förstås fungera som piska, se exempelvis fallet Colombia nyligen. Med det blir rätt förutsägbart att i alla lägen plocka fram samma hammare som om allt var en spik.

Senast i raden att drabbas av Trumps handelskrig är Kanada och Mexiko med tullavgifter på uppemot 25 procent. För Kanada är det allvarligt då tre fjärdedelar av exporten går till grannlandet. Men självklart svarar både Justin Trudeau och Mexikos president Claudia Sheinbaum med samma medel, även om dess effekt lär bli begränsad.

Kina kommer lindrigare undan med 10 procents tullavgift, och jag har inte sett några starka officiella reaktioner från Zhongnanhai annat än att handelsdepartementet meddelat att de avser svara med motsvarande åtgärder.

Totalt står dessa tre länder för 40 procent av USA:s årliga import så motåtgärder lär inte gå omärkta förbi. Vi har alltså snart ett globalt handelskrig. Officiellt handlar det om att begränsa flödet av illegala migranter och droger som fentanyl. Men sådana här åtgärder kommer bara reta upp de länder som är måltavlor och, som vi redan sett, resultera i motåtgärder.

Rimligtvis var hela världen ganska förberedd på vad den nya amerikanska administrationen skulle företa sig på handelsområdet. Trump har inte direkt varit subtil innan han blev vald, och det som nu genomförs är således inga skrällar. Men det är likafullt dum ekonomisk politik.

Under den första Trumpadministrationen riktades handelskriget primärt mot Kina. Den gången handlade det om att få rätsida på det massiva amerikanska handelsunderskottet och, som Trump uttryckte det, ”ta hem jobben” till USA igen. 1900-talet kommer emellertid inte åter, och någon stor amerikansk industriboom till följd av detta handelskrig såg vi givetvis inte röken av. Det fungerade inte då och det kommer inte fungera den här gången heller. Våra ekonomier är helt enkelt för tätt sammanlänkade i dag.

De prylar vi köper sätts månne samman i en fabrik på en bestämd geografisk plats, men exempelvis en bil innehåller tusentals komponenter som tillverkas någon annanstans och skeppas till landet för att bidra till slutprodukten. Tullar på ett land som tillhandahåller dessa komponenter innebär således en dyrare vara i slutändan, vilket i detta fall kommer missgynna USA:s egen industri i form av en dyrare bil. Lägg därtill alla väntade motåtgärder samt försämrade bilaterala relationer som en sidoeffekt.

Nu är det förstås inte bara USA som ägnar sig åt dylikt. Även EU har börjat bedriva handelskrig mot Kina med målet att stoppa den orättvisa konkurrensen inom elbilsbranschen. Kineserna går som bekant in med massiva statliga subventioner i sin elbilsindustri för att få ett fäste på den västerländska marknaden. Hittills med ganska lyckat resultat, får tilläggas.

Även om det går att förstå reaktionen från EU och USA här, kommer höga tullar förmodligen skada vår ekonomi mer än den kinesiska i slutändan. Kina är fortfarande fabriken i vår konsumtionsekonomi, vi sitter kedjade vid samma mast. Att skjuta hål i skrovet är helt enkelt ingen begåvad idé.

Handelskrig är en lose-lose-situation hur man än vänder och vrider på det.