USA och Ryssland har träffats i Saudiarabien för inledande samtal för att få ett slut på Putins krig i Ukraina. Från ryskt håll betraktas mötet inte bara som ett förstadium till en förhandling utan också ett första steg mot att normalisera relationerna med USA. Förhoppningen är givetvis att amerikanerna ska börja släppa på sanktionerna, för hur mycket ryssvännerna än påstår att sanktionerna inte skadat Ryssland är det otvivelaktigt att sanktionspaketen sammantaget haft en skadlig effekt på rysk ekonomi.

Enligt USA:s utrikesminister Marco Rubio enades parterna om fyra principer: att återupprätta diplomatiska förbindelser mellan Vita huset och Kreml, att tillsätta team som ska sköta förhandlingarna, att på hög nivå inleda diskussioner om geopolitiskt och ekonomiskt samarbete och att närvarande ministrar och förhandlare på hög nivå övervakar och följer upp det hela.

Ukraina var inte inbjudna till detta möte, och Volodymyr Zelenskyj har varit tydlig med vad detta betyder: ingen deal utan Ukraina. Det är en självklarhet. Varken Ukraina eller Europa är intresserat av ett nytt München 1938. Dessvärre har Europa själva möjliggjort sin irrelevans genom att under lång tid förlita sig på USA för sin egen säkerhet. När USA nu frikopplar sig från alla löften om att bidra till europeisk säkerhet måste Europa kliva fram. Och det är bråttom.

En ny världsordning väntar. Trump verkar primärt vara intresserad av att knyta närmare band med Putin, möjligen delvis för att undvika en allt starkare allians mellan Ryssland och Kina. Ukrainas öde är helt enkelt irrelevant för honom. Om inte annat visar Trumps idé om att lägga beslag på naturresurser till ett värde av en halv biljon på hans nykoloniala syn på landet.

EU-linjen har hela tiden varit att Ryssland måste stoppas i Ukraina, annars kommer Putin att vara hungrig efter mer. Således ligger det i alla européers säkerhetspolitiska intresse att hjälpa Ukraina att hålla ryssen borta. Detta perspektiv har inte USA, men kriget står heller inte vid den amerikanska gränsen. Det är inte på amerikansk mark massgravarna finns. Det är inte amerikanska medborgare som riskerar att fördrivas.

De röster som har ifrågasatt EU:s officiella linje har hävdat att Ryssland aldrig skulle anfalla ett Natoland, och att det blott handlar om rättmätiga ryska krav på Ukraina, inte en ambition att ta över alla tidigare sovjetrepubliker. Sverige och Finland blev Natomedlemmar med just detta i åtanke. I Nato är vi säkra, var tanken. Men tänk om Nato som det sett ut de senaste decennierna inte längre finns i morgon? Tänk om artikel 5 urvattnas? Tänk om USA kliver ur eller, kanske mer realistiskt, blir en passiv medlem som inte går att förlita sig på?

Det kan vara så att Sverige och Finland gick med i en försvarsallians som är på väg att förlora sin tyngd och relevans. Oavsett hur det är med den saken, lita på att ryssarna kommer prova hur seriöst menad denna ”en för alla, alla för en”-artikel i realiteten är. Kanske med start i Baltikum inom några år.

Europa behöver kunna försvara sig självt. Denna pinsamt senkomna insikt tycks sjunka in hos alltfler europeiska länder, först och främst Finland, Sverige, Baltikum och Polen, men hit kan vi också räkna Storbritannien som varit orubbligt i sitt motstånd mot Putin. Är fler länder redo att skjuta till de medel som krävs för att skapa en tillräckligt stark europeisk avskräckningsförmåga? Eller tänker de fortsätta att proklamera och deklarera det uppenbara utan att göra något konkret? Det är upp till bevis nu. Europa behöver minska sitt beroende av USA och stå på egna ben.

Medan Europa håller krismöten har Trump satt bollen i rullning. Ryssland ser inte ut att visa någon som helst kompromissvilja utåt än så länge. Kommande fredsförhandlingar kan förstås falla samman genom att Ukraina erbjuds en så ryssvänlig och genomusel deal att de inte har något annat val än att tacka nej. I så fall fortsätter kriget, även utan amerikanskt stöd. Om Trumps fredsinitiativ faller är frågan om inte Turkiet skulle kunna vara en framtida medlare i kriget.

Alla vill ha fred, men inte till vilket pris som helst. För om det är något som de senaste tre årens fullskaliga krig har lärt oss, är det att en fred på ryska villkor inte innebär någon fred alls.