Vladimir Putin kan vara på väg in i värmen. Åtminstone om vi ska tolka Donald Trump och dennes försvarsminister Pete Hegseths uttalanden de senaste dagarna.

Trump som president har aldrig varit rädd för att prata med diktatorer och stryka allsköns avskyvärda tyranner medhårs. Han träffade trots allt Kim Jong-Un under sin första presidentperiod, och även om det inte resulterade i någonting visade det ett nytt sätt att agera i världspolitiken. Nu verkar det snart vara Putins tur att få samma behandling. De har redan talats vid i telefon i en och en halv timme, och nu talas det om ett möte mellan Trump och Putin i Saudiarabien som nästa steg.

Trumps påståenden att ”det var ett dumt krig för Ukraina att ge sig in i” riktat till Ukraina, inte angriparen Ryssland, visar antingen på extremt dålig koll eller bara ignorans. Hans uttalande om att ”de” (alltså Ukraina) ”kan bli ryskt en dag eller inte bli ryskt” visar på hur lite Trump egentligen bryr sig om Ukraina. Trump vill få ett slut på kriget av helt andra skäl än att värna Ukrainas rätt att förbli en självständig nation.

Pete Hegseth väckte stor uppmärksamhet när han dömde ut idén att Ukraina skulle kunna återfå sitt territorium enligt 1991 års gränser som ”orealistiskt”. Lika hårt dömde han ut föreställningen om ett framtida ukrainskt Natointräde och uteslöt också att amerikanska trupper skulle kunna tänkas övervaka ett framtida fredsavtal på plats. Därigenom gick Hegseth Putin till mötes på tre punkter innan några förhandlingar ens har påbörjats. Det är onekligen en intressant förhandlingsmetod, om det ens kan kallas det, att fastslå vad som är ett realistiskt resultat av förhandlingar som ännu inte har inletts. På en direkt fråga om vilka eftergifter som Ryssland ska tvingas till nu när Trump deklarerat vad Ukraina ska ge i en kommande förhandling hade Hegseth inget svar, vilket noteras.

Hegseths försvar mot den kritik han redan har fått är att verkligheten är som den är, oaktat vad vi tycker om den. Må så vara. Men om det är en förhandlingslösning USA vill få till stånd är det inte särskilt framgångsrikt att redan på förhand dra gränser för vad som är ”realistiskt” att åstadkomma. Är det inte just sådant som parterna borde förhandla om?

Dessa uttalanden stärker naturligtvis Putin som nu i praktiken har fått igenom ungefär hälften av vad han har begärt utan att behöva ge någonting i utbyte. Det sporrar honom självfallet att fortsätta kriget i ökad styrka eftersom han nu i realiteten utlovats att få behålla varje erövrad kvadratmeter av ukrainskt territorium. Putin har getts möjligheten att förhandla ur en styrkeposition och, inte minst, att inte skynda sig till förhandlingsbordet.

Kommer USA och Ryssland tillsammans avgöra Ukrainas öde? Det finns definitivt en farhåga att detta kan bli ett nytt München 1938, ett fall där en fristående nations öde beseglas av flera stormakter ovanför detta lands huvud.

Europas respons blev blixtsnabb genom ett gemensamt uttalande kallat Weimar+, och Kaja Kallas, som EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, har upprepat EU:s orubbliga stöd för Ukrainas självständighetskamp. Men här och nu är det ord, och även om Storbritannien fortsätter att ge högst verkningsfullt militärt stöd till ukrainarna och som bekant har skrivit ett hundraårigt avtal med det krigshärjade landet, kan EU inte matcha den amerikanska förmågan.

Annat, som att Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet, är fullt rimliga amerikanska krav. Och Hegseth lovordade både Polens försvarssatsning och det svenska militära stödet till Ukraina. Men vad gäller den ryska aggressionen tycks Trump mest intresserad av att gå Putin till mötes och kasta Ukraina under bussen, vilket i princip blir en uppmaning för ukrainarna att fortsätta kampen.

Vi vet vilken effekt appeasement historiskt har haft på hungriga diktatorer. Men detta tycks inte bekymra Trump, som tror sig kunna förhandla fram en ”deal” och lägga kriget till handlingarna för att fokusera på Kina.