Det rwandiska folkmordet 1994 är ett av vår tids allra värsta brott mot mänskligheten. Ungefär 800 000 tutsier slaktades under loppet av tre månader den våren och försommaren. Generalen Roméo Dallaire ledde FN:s fredsbevarande styrka UNAMIR på plats i Rwanda när folkmordet började. Han hade order att inte skjuta, även när belgiska FN-soldater mördades av gerillan.

Dallaire larmade gång på gång om bristen på utrustning, och när folkmordet väl börjar befinner hans sig mitt i ett helvete utan förmåga eller tillåtelse att ingripa. Han återvänder hem som en bruten man, alkoholiserad och suicidal.

Dallaire beskriver i sin bok Shaking hands with the devil (läsvärd!) hur han bokstavligen tvingades skaka hand med djävulen. I en extrem situation är det ibland vad som krävs, hur motbjudande det än är, hur fel det än känns, hur mycket varje cell i kroppen än vägrar.

Är det just detta som Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj måste göra för att få till en varaktig fred i sitt land? Ja, förmodligen. Ukraina förlorar mark varje dag nu. Det är inte fråga om några stora ryska framgångar, vid en utzoomning på kartan är det knappt ens noterbart. Men det är ryssarna som fortsätter att ha initiativet på slagfältet.

I princip vilket annat land som helst hade folket reagerat med vrede mot den sortens förluster som ryssarna tar varje vecka. Verkligheten på marken är emellertid att ryssarnas sätt att slåss – att kasta manskap och materiel på fienden tills den helt enkelt inte förmår skjuta mer – fungerar ungefär lika bra i dag som 1942. En fiende som är immun mot egna förluster är oerhört svår att tampas mot.

Ukraina hade kallt räknat med reaktioner i Ryssland när likkistorna börjar komma hem i tiotusental. Det har vi inte sett. Väst hade räknat med att den ryska ekonomin skulle gunga under effekterna av sanktionerna. Det har vi inte heller sett. Visst mår den ryska ekonomin inte bra, inflationen är på minst 9 procent och styrräntan på 21-23 procent.

Krigsproduktionen bidrar inte till en tillväxt som kommer folket till del. Allt pumpas in i krigsmaskinen och eldas således i realiteten upp. Lägg därtill bortfallet av arbetskraft som varje dödad och lemlästad rysk soldat betyder. Men någon ekonomisk kollaps är knappast nära förestående. Ryssland länsar sina lager på stridsvagnar och annan materiel. Men även om de tvingas anpassa sin taktik utifrån ändliga resurser (soldater på sparkcyklar är onekligen något nytt) är de inte i närheten av att få slut på vare sig soldater eller stridsvagnar.

Vi vet ännu inte vad Donald Trump kommer göra för att få ett slut på kriget. De där magiska 24 timmarna kom och gick. Av det han hittills har visat är det främst piska och inte så mycket morot som erbjuds från den nya administrationen. Det lär imponera föga på Putin och Zelenskyj, men båda gör sitt bästa för att smickra den nya amerikanska presidenten så här i början. De inser hur viktigt det är att ha Trump på sin sida.

Poddaren Lex Fridman träffade Zelenskyj i en lång intervju för en tid sedan. Den är intressant då vi får se en mänsklig Zelenskyj, så fjärran den pappfigur till människa som Putin alltid framstår som. Men vi får också se en bitvis storögt naiv Fridman som drömmer om att Trump, Putin och Zelenskyj ska sätta sig ned och sjunga kumbaya ihop. Hos Joe Rogan utvecklar Fridman hur han tänkte kring intervjun och sina frågor, vilket får vissa delar att klarna. Och han hyllar samtidigt Zelenskyj som en stor ledare, om än en känslostyrd sådan.

Är Zelenskyj beredd att ta en massmördare i hand för att få ett slut på kriget? Är han beredd att skaka hand med en man som begår kulturellt folkmord och har kidnappat uppemot 200 000 barn för att russifiera dem? Han kanske blir tvungen, om än inte rent fysiskt. Ty i slutändan handlar det om att rädda det som räddas kan. Men allt handlar om förutsättningarna. Ty Ukraina kommer inte kunna gå med på att banta armén till 50 000 man när grannlandet de senaste tio åren bedrivit ett krig mot dem, för att bara ta ett exempel.

Den stora knäckfrågan handlar dock om säkerhetsgarantier, och här råder just nu bara en enda stor oenighet från alla håll. Utgångstipset ligger således kvar: kriget kommer fortsätta ett bra tag till.