Ett inbördeskrig i över tio års tid. Hundratusentals döda och miljoner på flykt. Och sedan faller regimen på blott tio dagar. Rebellerna sparkade in dörren och bygget visade sig vara fallfärdigt.

Bit för bit framkommer nu uppgifter om hur diktatorn Bashar al-Assad planerade sin flykt till Moskva. Han ska för en tid sedan ha fått veta att Kreml inte tänkte rädda honom med militära medel den här gången. Till sin egen militär ska diktatorn däremot ha sagt att Ryssland kommer att ingripa. al-Assad började samtidigt planera sin flykt, och detta utan att inviga mer än sin allra närmsta krets. Inte ens brodern Maher ska ha fått vetskap om planerna.

Det var således en ynkryggs flykt med svansen mellan benen. Han struntade inte bara i folket och militären utan också i sin större familj och släktingar. Nu är han bland sina likar i Moskva.

Syrier samlas på torg och firar tyrannens fall. De skriker, de gör sådant de inte fått göra på decennier: de svär åt al-Assad. ”Det känns härligt”, säger en ung man. En kvinna får frågan om vad hon nu vill göra i ”det fria Syrien”. ”Utveckla vårt land”, svarar hon på hygglig engelska. Att utveckla landet så att det blir bättre, ”som Storbritannien”.

Nå, Syrien lär inte bli något nytt Storbritannien, men här och nu finns begripliga förhoppningar och en dröm om en bättre och friare framtid. Frågan är bara om denna dröm är realistisk. Ingen vet om det finns en plan för hur Syrien ska styras, om rebellstyrkorna ens kommer lyckas hålla ihop landet eller om det blir ett nytt inbördeskrig. De må ha folket med sig här och nu, inte för vad de står för utan för att de lyckats krossa en hatad regim. De skulle kunna göra något riktigt bra av detta, rent av plocka in FN. Men det förutsätter att de har som mål att bli en erkänd och respekterad ny regering, och det vet vi inget om.

Allt det där får någon Syrienexpert uttala sig om. Själv är jag mest glad åt att se en av världens grymmaste diktaturer falla. Alldeles oavsett vilka som fick den på fall finns det alltid något väldigt vackert i det där ögonblicket när ett ondskefullt system brakar samman. När människor, om så bara för en kort stund, får privilegiet att känna sig fria på riktigt. En mänsklig strävan att få känna sig fri är universell.

Många hävdar att Bashar al-Assad borde ställas inför rätta för brott mot mänskligheten. Så är det givetvis i en perfekt värld. Men vi vet samtidigt vilken cirkus rättegångar mot den här sortens förbrytare brukar bli. Brotten är så omfattande att de knappt går att överblicka. Vi pratar om decennier av mord, tortyr och obeskrivligt förtryck.

Det finns ett värde i när folket självt störtar sina tyranner och tar hand om dem. al-Assad slapp möta Khadaffis öde, vilket förmodligen hade varit det bästa. Däremot har folket nu bränt fadern Hafez mausoleum. Det var väl under omständigheterna det näst bästa de kunde ge sig på.

Det som nu avslöjas i regimens fängelser och tortyrkammare, där vissa suttit inlåsta i decennier, är svårt att ta in. Regimen stod för ren och skär ondska, och det finns inga som helst ursäkter eller whataboutism-förklaringar som kan rättfärdiga ens en bråkdel av de systematiska brott som begåtts.

Vi kan notera hur påtagligt tyst det är från ryssvännerna, vars älskade ledare nu gett asyl åt Syriens slaktare. Men det görs redan försök att utmåla rebellerna som värre än al-Assad. Innan vi sett facit av al-Assadregimens fall är det omöjligt att uttala sig. Få av oss kan spå i kaffesump.

Men om vi tillåter oss själva att stanna i ögonblicket och njuta av scenerna från ett de facto befriat folk, är Syrien här och nu ett varnande exempel för världens alla diktaturer. Inte ens det påstått mäktiga Ryssland kan nödvändigtvis rädda kvar er vid makten.

Syrier firar att en hatad regim är borta. Men vad kommer efteråt?