Är det ett västeuropeiskt förfall vi just nu bevittnar? Är det svanesången för Pax Americana, den anglosaxiska världshegemonin, vi ser? Eller är ryktena om Västs förestående död betydligt överdrivna?

Vladimir Putin höll hov, enligt en årlig tradition, i över fyra timmar under fredagen. Han tog emot frågor och lade ut texten om Rysslands historia och framtid. Den som lyssnade på den ryske diktatorn såg en självsäker ledare som blandade sanningar med flagranta lögner.

På en BBC-journalists direkta fråga påstod Putin utan att blinka att han gjort Ryssland säkrare under sina 25 år vid makten. Detta i en tid när ukrainsk trupp ockuperar delar av Kurskregionen, ryska generaler flyger i luften på Moskvas gator, listan över bombade oljeraffinaderier börjar bli påtagligt lång samtidigt som styrräntan nått 21 procent.

Några skulle ha vissa invändningar mot Putins bild av hur han gett Rysslands tillbaka dess självständighet. Men det spelar ingen roll. Putin har självförtroende och verkar onekligen tro på vad han själv säger.

Detta självförtroende saknas i västvärlden för närvarande. Vi ser rädda och osäkra ledare. Vissa tar de ryska kärnvapenhoten på allvar, andra verkar sakna det europeiska beroendet av rysk gas. Det skakar i tysk och fransk inrikespolitik. Vi ser en tysk avindustrialisering, giganten Volkswagen skakar i grundvalarna. Europa ser ut att gå en osäker framtid till mötes.

Och samtidigt: när har det inte varit stökigt i Europa? Vi har trots allt genomlevt två stora krig de senaste hundra åren, fascism, kommunism, Warszawapakt och därefter en stegvis europeisk integrering. Det som nu sker är långt ifrån det mest dramatiska vår kontinent har upplevt. Hoten från Kina måste tacklas, Ryssland måste hanteras som den pariastat det är, och EU måste få igång någon sorts ekonomisk tillväxt.

Västvärldens utmaningar består emellertid inte enbart av hårda frågor som makroekonomi och försvarspolitik. De handlar också om värderingar. ”Woke” är begreppet på mångas läppar just nu, och det har med den pågående backlashen att göra. Företag och privatpersoner börjar reagera. Det byggs upp ett motstånd mot den här sortens extremism.

Här ser vi styrkan i fria samhällen, och det är just här det blir så tydligt hur dumt det är att söka sig till auktoritära system. Nej, Ryssland är inte woke, men till skillnad från ryssarna kan vi faktiskt göra vår röst hörd mot den rådande ordningen. Vi kan riva diskurser och skapa nya. Om vi är tillräckligt många.

Det finns en utbredd känsla just nu att västvärlden håller på att gå vilse. Att vi saknar riktning eller att riktningen leder oss helt bortitok. Tanken är att en person som Donald Trump ska ”fixa” detta. Så enkelt tror jag inte att det är, även om Trumps ställningstagande mot vissa av de ideologiska avarter som spritts från USA till resten av Väst är välkommet.

Frågan är emellertid större än så. Möjligen är den rent existentiell för oss, förutsatt att vi vill förbli dem vi varit. Douglas Murray tecknar i sin klassiker The Strange death of Europe en mörk bild av vår samtid. Han pekar på hur vi har förstört våra samhällen genom missmigration, vilken fött brottslighet, utanförskapsområden, otrygghet och inte minst en känsla av främlingskap i våra egna länder.

Sverige är ett bra exempel på hur utvecklingen har skenat iväg. Den demografiska förändringen de senaste 20 åren har varit dramatisk. Det har emellertid inte varit möjligt att sätta ord på den utan att brännmärkas som människofientlig och diskvalificeras från all offentlighet. Debattklimatet i demografifrågan har förändrats på senare år, men som alltid sker denna öppning först när vi nått en punkt av irreversibilitet.

Vi kan inte backa bandet nu. Det kan inte Frankrike och Tyskland heller. Vi har endast att hantera de problem vi skapat, och leva med konsekvenserna i generationer framåt. Om vi tror på västerlandets framtid måste vi ta den striden – ty vart ska vi annars ta vägen?

Om vi har några lärdomar att dra av allt detta är det att alltid vara öppen om verkliga problem i tid, att inget förtiga. Bara då kan våra demokratiska samhällen vinna folkets tilltro långsiktigt. Annars kommer fler och fler börja snegla mot mer auktoritära samhällsmodeller i en naiv tro att dessa faktiskt löser problem i stället för att skapa dem.

Identitetspolitik, postkoloniala maktteorier och ”woke” uppfanns av oss i Väst. Men dessa teorier kan också besegras av oss i öppen debatt och genom aktiva handlingar. Det är möjligt, och jag tror att vi är på väg i den riktningen. Att pendeln svänger tillbaka igen.

Jag tror inte att västerlandet är på väg att gå under, men vi behöver ta alla varningssignaler på största allvar om vi vill förhindra den nedåtgående spiralen i tid.