Vi lägger ett ganska omtumlande år bakom oss. Det händer mycket på bara 12 månader, men vi tenderar att glömma det mesta. Låt oss därför börja med en väldigt kort sammanfattning av vad som faktiskt har hänt.

Kriget i Gaza har pågått oförtrutet med enormt mänskligt lidande som följd. Kriget i Ukraina har inte kommit en uns närmare ett slut. Ryssarna pressar på, men det ukrainska motståndet håller. Israel har plockat Hizbollah- och Hamasledarna på löpande band och Bashar al-Assads regim föll slutligen i december.

Donald Trump överlevde mirakulöst ett attentatsförsök och vann sedan presidentvalet i vad som klassats som en av de mest imponerande politiska återkomsterna i den amerikanska republikens historia. Labour återtog makten i Storbritannien och Putin fuskade till sig ännu en mandatperiod i Ryssland. Men också en lång rad andra länder, från Japan till Brasilien, höll parlamentsval, och i Taiwan segrade DPP:s presidentkandidat Lai Qingde, till Beijings förtret. Etiopien, Egypten, Iran och Förenade arabemiraten gick in i BRICS och Julian Assange släpptes slutligen fri och kunde återvända hem.

Ett nytt år stundar. Det brukar betyda en känsla av omstart, att trycka på reset, att vända blad. Men det är tveksamt om särskilt många samhällsintresserade bär på den känslan just nu. Visserligen har vi en ny(gammal) man i Vita huset redan i januari. Trumps återkomst till Vita huset innebär en blandning av farhågor och förhoppningar, men framför allt osäkerhet. Men när det kommer till de frågor som berör oss mest – handel, Nato och stödet till Ukraina – vet vi fortfarande inte hur den nya Trumpadministrationen kommer agera.

Ett handelskrig kan inte uteslutas om Trump åter igen vill klämma åt Kina, vilket riskerar att göra Väst till förlorare i slutändan. Natoländerna i Europa får räkna med att bidra mer till den europeiska säkerheten, men hur mycket? Förmodligen vill Trump ha bort Ukrainafrågan från bordet så fort som möjligt för att fokusera på vad han betraktar som det verkliga hotet mot USA, nämligen Kina. Men om Zelenskyj eller Putin inte köper den trumpska fredsplanen blir det ingen deal, och då fortsätter kriget i minst ett år till. Hur agerar Trump då?

För Sveriges del är medlemskapet i Nato det självklart största utropstecknet under året som gick. Dagen N var här. N som i Nato men också som i normal. Inrikespolitiskt rådde däremot stiltje. Kampen mot inflationen är vunnen. Men vändningen i samhällsekonomin tycks dröja längre än både politiker och bedömare hoppats på. Folk håller i sina plånböcker och är inte redo att börja spendera riktigt än. Fler räntesänkningar lär komma.

Vi har sett en nedgång i skjutvapenvåldet och antalet sprängdåd, men det vore vågat att kalla det ett trendbrott. Regeringen är klokt nog inte lika kaxig som den förra var när siffrorna vände nedåt ett enskilt år.

Den gröna omställningen tycks om inte tvärbromsa så åtminstone omgärdas av betydande osäkerhet. Nevs fullbordade sitt fiasko genom att göra sig av med sina sista anställda och skrota den plattform de köpte av konkursboet Saab utan en enda nyproducerad elbil. Northvolt är på fallrepet och fabriken i Torsboda utanför Timrå, som skulle tillverka anodmaterial till batterier, ser inte ut att bli verklighet efter att de kinesiska ägarna inte kunnat leva upp till säkerhetskraven.

Samtidigt rasar elbilsförsäljningen med över 20 procent. Att Tyskland verkar ha gett upp hoppet om en total omställning till elbilar stärker knappast framtidsaktierna för denna typ av bilar i det glesbefolkade och avlånga Sverige. Håller hela den gröna dealen som predikats av både politiker och näringsliv på att haverera?

Det är politiskt rörigt i både Frankrike och Tyskland, där det sistnämnda landet går till nyval i februari. Kristdemokratiska CDU är visserligen klart störst i opinionsmätningarna, men Alternativ für Deutschland kan mycket väl komma att sätta käppar i hjulet för en kommande regeringsbildning då CDU och SPD inte når egen majoritet i mätningarna. Då krävs ett samarbete med De Gröna, vilket kan bli… komplicerat.

Politisk turbulens i Tyskland kan inverka negativt på EU och i sin tur på stödet till Ukraina under 2025. Så låt oss avsluta ungefär där vi började, nämligen i Ukraina.

Det ryska federationsrådets talman Valentina Matvijenko säger att förhandlingar ”utan tvekan” kommer inledas under 2025. Men de ryska målen kvarstår. Att inte ändra sig på en enda punkt och ändå kalla det förhandlingar är förstås talande för hur ryssarna ser på konflikten. Det är Ukraina som ska foga sig, punkt slut. Sedan kan man möjligen kompromissa om detaljer.

Ryssland tar mark i Ukraina just nu, dag för dag pressar de sig framåt. Ryssarna tycks således inte ha någon brådska till ett krigsslut. Varje meter de tar kostar emellertid enorma mängder människoliv. De tycks ha bräckt gränsen på 2 000 man i förluster en enskild dag flera gånger i slutet av 2024.

Det är inte bara folk som går åt – ryssarna bränner även ofantliga mängder materiel (en gedigen undersökning av hur de ryska lagren tömts sedan invasionen 2022 hittar ni här). Samtidigt har styrräntan passerat 21 procent och rubeln faller kraftigt. Kriget är inte hållbart, vare sig ekonomiskt, personellt eller materiellt. Men ingen vet var smärtgränsen för Ryssland går, och västanalytiker har tenderat att underskatta den ryska uthålligheten i det här kriget. Ett tips är att inte göra det igen.

Vi har en hög konfliktnivå just nu. Vid sidan om kriget i Ukraina ser vi också flertalet kabelangrepp i Östersjön, och nu därtill ett förmodat nedskjutet azeriskt flygplan.

Vilka konsekvenser som al-Assads fall i Syrien får för hela regionen kommer vi också få smakprov på under 2025. Israel har redan visat vilja att ta mark, och även om rebellstyrkorna nu fått order att upplösas är det knappast en garant för en fredlig utveckling i Syrien. Däremot är det intressant att Ukrainas utrikesminister redan träffat den nye syriske ledaren Ahmed Al-Saharaa med målet att återetablera relationerna mellan länderna och inleda ett nära samarbete på flera områden. 500 ton ukrainskt vete ska redan vara på väg till den syriska befolkningen som en initial gåva. Ukraina kommer förstås argumentera för att den ryska närvaron i Syrien helt bör upphöra.

Är Sverige tryggare eller otryggare än för ett år sedan? Svaret beror månne av vår inställning till Nato. Men oaktat den går vi tvivelsutan in i en orolig tid med växande spänningar mellan stormakter, vilket oundvikligen påverkar oss. Det var länge sedan det kändes så relevant att både rusta vårt militära och civila försvar och trygga vår energiförsörjning.