Det har nu gått tusen dagar sedan Vladimir Putin annonserade sin så kallade militära specialoperation och skickade in hundratusentals man på ukrainskt territorium från norr, öst och söder. Börjar vi närma oss rätt tidpunkt för en fredsförhandling eller kommer kriget pågår i tusen dagar till?

Ryssland nådde fram till Kyivs utkanter våren 2022, men misslyckades med att ta huvudstaden. Kort därefter pressades de ryska styrkorna tillbaka och den hösten nådde Ukraina de största framgångarna hittills under kriget när de återtog stora områden i öst, däribland Kupyansk.

Sedan den misslyckade ukrainska sommaroffensiven 2023 har dock ryssarna haft initiativet. Givet de massiva ryska förlusterna, som beräknas ha passerat 700 000 man i dödade, sårade och saknade, har Ryssland tagit väldigt lite ukrainskt territorium under de senaste 18 månaderna. Men de gnetar sig framåt meter för meter.

Oktober 2024 bedöms vara den blodigaste månaden hittills i kriget för ryssarna. Än så länge verkar inte tillgången på nya soldater vara ett problem, men om Putin nu får förstärkningar från Nordkorea indikerar det givetvis att inte heller de ryska lagren av stridsvilligt slaktkött är oändligt. Den ukrainska personalförsörjningen förefaller betydligt mer akut, vilket gör det än mer imponerande att de trots de envetna ryska angreppen fortfarande håller platser som Pokrovsk och Tjasiv Jar. Och därtill, ska tilläggas, delar av den ryska Kurskregionen.

USA ska äntligen ha gett Ukraina grönt ljus att använda amerikanska långdistansrobotar mot ryska mål. Det är välkommet, men effekten ska inte överskattas eftersom ukrainarna har ett begränsat antal av dessa robotar och Ryssland givetvis rimligen redan agerat på denna information genom att flytta baser och annat av intresse utom räckhåll. Ukraina skalar samtidigt upp sin egen vapenproduktion, både i form av drönare och sin egenutvecklade robot Neptun.

Med tanke på att Ukraina siktar på att bli alltmer självförsörjande vad beträffar tillgång på vapen, självfallet till viss del mot bakgrund av det sviktande och opålitliga stödet från Väst, är frågan om indraget amerikanskt stöd som en del i en trumpsk ”fredsplan” kommer spela den avgörande roll många förutspått. Ukraina har hittills inte signalerat någon som helst vilja att avstå de av Ryssland erövrade territorierna, inte heller Krym. Det kan förstås vara en del i ett förhandlingsspel, eller så är det helt enkelt så att motståndet kommer fortsätta så länge inte Ryssland backar.

Tusen dagar av krig, och lägg tio år av fientligheter innan dess. Tusentals döda civila. Hundratusentals döda soldater. Utplånade städer, folkfördrivning, avrättade krigsfångar och kemiska stridsmedel. Detta är sådant vi hoppades hörde historien till, men åter igen ser vi det utspelas på europeisk mark. Var vi naiva som trodde att fred och försoning skulle uppnås bara vi idkade handel och gjorde oss ömsesidigt beroende av varandra? Ja.

Vart kriget i Ukraina tar vägen kan var och en spekulera i. Det finns inga experter här, för de flesta så kallade experterna har haft fel. Det är inte omöjligt att det pågår trevande diskussioner mellan de krigförande parterna på lägre nivå, även om det förefaller osannolikt. Båda sidor vet att det måste till något slags överenskommelse förr eller senare och vill stärka sin position inför en sådan. Men utåt står Ryssland och Ukraina alltjämt fastlåsta i sina positioner.

Jag tror att Katarina Engberg har rätt när hon spår att kriget kommer sluta i ett eldupphör och en frusen konflikt. Inte i ett hållbart fredsavtal. Donald Trump kommer kunna beskriva detta som ”fred”, men i realiteten kommer fientligheterna inte ha upphört i ett sådant läge och situationen för de människor som befinner sig på ryskockuperat område lär knappast bli bättre.

Ett bra slut på detta meningslösa krig är svårt att föreställa sig.


Civila offer för ryska bombningar i Mariupol.