1994 var ett oerhört händelserikt år. Det var en fantastisk sommar som gav Sverige VM-brons i fotboll. Men vi drabbades också av Estoniakatastrofen, Stureplansmorden chockade hela landet och Socialdemokraterna vann tillbaka regeringsmakten efter tre år i opposition.

Något annat som hände var att svenska folket röstade om huruvida Sverige skulle bli medlemmar i Europeiska unionen. Den 13 november 1994 genomfördes folkomröstningen. 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent nej. Jag minns att vi målade staplar i skolan.

Det fanns stora förhoppningar på det svenska EU-medlemskapet, inte minst från borgerligt håll. Visserligen hade de borgerliga styrt Sverige i tre år, men det där systemskiftet tycktes inte möjligt utan hjälp utifrån. Sålunda hoppades många borgerligt sinnade väljare att EU skulle kunna tvinga Sverige att bli mer som andra ”normala” europeiska länder. Monopolen skulle falla, friheten öka. Och, inte minst, snuset lämnas i fred. Men hur blev det?

Alexander Stubb, tidigare finsk statsminister, nu president, har kallat EU för en ”patchwork union”. Det beskriver ganska väl vad EU är – ett lapptäcke av länder, kulturer, värderingar, åsikter. Försök görs ständigt att harmonisera lagstiftning och regelverk, att försöka fila ned kanterna. Det finns dock betydande skillnader i synen på allt från ekonomi till utrikespolitik, välfärd och familjevärderingar mellan södra och norra Europa som inte låter sig elimineras av påbud uppifrån. Många delar trots alla olikheter valutaområde med varandra, och det har väl gått sådär.

Sverige står utanför euron och har fått behålla både snuset och Systembolagets detaljhandelsmonopol. Däremot fortsätter riksdagen stegvis att tappa i reellt inflytande. Det pågår en konstant maktöverföring från de nationella parlamenten till EU:s institutioner. Detta kringskär demokratin då väljarnas ansvarsutkrävande försvåras betänkligt. EU tar stadiga steg mot ett slags europeisk superstat. Här driver federalisterna på. Begreppet subsidiaritetsprincipen tycks dött och begravet. Sedan Storbritannien lämnat EU har Sverige en allierad färre att ta stöd från.

Även om Sverige till viss del motsätter sig en utveckling i federalistisk riktning är vi inte sällan bäst i klassen när det gäller implementering av fattade beslut. Också när de går i direkt antidemokratisk riktning. Chat Control, som ger makten rätt att granska innehållet i alla våra elektroniska meddelanden och bildalbum och därigenom möjliggör en massövervakning på en aldrig tidigare skådad skala i ett demokratiskt samhälle, tystas ned av etablissemangsmedierna.

I dag är den svenska EU-opinionen rekordpositiv. Och ja, det finns givetvis fördelar med medlemskapet. Tillgången till den inre marknaden är guld värd för ett exportberoende land. Men här finns också betydande baksidor, även om vi lägger det demokratiska underskottet åt sidan. Unionens oförmåga att bli en betydande ekonomisk spelare i världen är uppenbar. Politikernas orubbliga tro på ”mer EU”, vilket vanligtvis betyder fler regleringar och styrning, kommer inte göra unionen med konkurrenskraftig gentemot Kina och USA.

Den gränsöverskridande kriminaliteten har fått oerhörda konsekvenser för brottsutvecklingen i Sverige. Fri rörlighet är trevligt, men när den även omfattar kriminella är den inte lika rolig längre. Schengensamarbetet är i gungning när land efter land vill skärpa gränskontrollerna. Så var det ju inte tänkt. Därtill fortsätter migrationstrycket utifrån att vara en huvudvärk för unionen som helhet.

Hur Sverige hade sett ut om vi hade röstat nej till EU för 30 år sedan är omöjligt att veta. Drömmen om ett frihandelsområde bestående av självständiga och fria stater är månne inte stendöd. Men med tanke på EU:s utveckling är det svårt att tro att den någonsin kommer bli verklighet i vår del av världen. Kanske behöver nuvarande samarbete rasa samman och något nytt byggas på dess rasmassor. Resan dit kommer inte bli vacker.

Tidigare bloggat:
Den totala övervakningen