Året var 1999 och det österrikiska nationalistpartiet FPÖ hade samlat över 26 procent av rösterna och blivit andra största parti. Jörg Haiders parti ingick ett samarbete tillsammans med konservativa ÖVP. Detta var en politisk jordbävning som hördes ända till Bryssel. Hela EU reagerade, och det diskuterades på vilket sätt Österrike skulle straffas.

Som dåvarande lokal representant för Moderata Ungdomsförbundet reagerade jag och skrev, som man gjorde då, en insändare. Österrikes val var en fråga för österrikarna, inte för EU, var min ståndpunkt. Det var kontroversiellt, och givetvis ringde Sveriges Radio upp och ville intervjua. Det gjorde de aldrig annars.

Efter 25 år är FPÖ tillbaka, nu som största parti. Reaktionerna denna gång är inte alls lika kraftfulla. Däremot står Europa inför andra problem just nu med ett Ryssland som bedriver anfallskrig i Europa och utgör det största säkerhetspolitiska hotet på flera decennier. Här blir FPÖ:s politiska framgångar ett potentiellt problem för hela EU.

Ty i likhet med många andra nationalistpartier runt om i Europa står FPÖ närmare Ryssland. De kallar sig ”neutrala” men står i själva verket på Rysslands sida och vill minska stödet till Ukrainas frihetskamp. Det är samma hållning som när andra ryssvänner säger sig vilja ha fred men i praktiken söker Ukrainas kapitulation.

Nu vet vi inte om FPÖ kommer få någon regeringsmakt denna gång, trots sitt starka resultat på 29 procent behöver de forma något slags koalition för att kunna regera. Och kanske spelar det mindre roll för denna specifika fråga, Österrike har länge varit skeptiskt till att ge militärt stöd till Ukraina. FPÖ:s framgångar behöver inte innebära en påtaglig policyförändring i detta avseende.

Det pågår ett märkligt tvärtomresonemang bland de västskeptiska nationalisterna. De säger sig värna det egna landets bästa men ignorerar det geopolitiska sammanhang i vilket de befinner sig. De predikar fred men vill belöna en invasionsarmé. De kritiserar det demokratiska underskottet i EU men lierar sig med diktaturer. De gillar inte att få sina villkor dikterade av Washington men har inget emot detsamma från Kreml. Att vara beroende av rysk gas är inte neutralitet.

Många av dessa nationalister hoppar i galen tunna, och frågan är vad de har i EU att göra. De kan för all del rösta för att lämna unionen, det står dem givetvis fritt ifall unionen inte längre anses gagna det egna landets intressen. Men Österrike, Ungern och Slovakien vill givetvis ha tillgång till den inre marknaden och EU-stöd inbetalade av andra länders skattebetalare. Detta är hyckleri.

Det finns väldigt mycket att kritisera EU för, inte minst dess marsch mot en europeisk superstat. Men det förblir likafullt viktigt att enas mot en yttre fiende. Ryssland önskar splittra Europa, och partier som FPÖ och Fidesz bidrar aktivt till detta. Vill de ha vänskapliga relationer med den kriminella regimen i Moskva står det dem fritt. Men då utgör de automatiskt ett potentiellt säkerhetshot och behöver inte ha något med övriga EU att göra.

Alla som väljer Moskva framför Väst har ett beslut att fatta vad gäller deras europeiska tillhörighet: var med eller gå ur.