Ulf Kristersson har avgett sin regeringsförklaring för andra halvlek av denna mandatperiod. Han gjorde det genom att, som ofta brukligt, ombilda regeringen. Det är mindre förändringar, där den mest påtagliga är att Maria Malmer Stenergard ersätter Tobias Billström som utrikesminister och chef för utrikesdepartementet.

Det är en välkommen regeringsombildning. Billströms avgång var plötslig och oväntad, men han ersätts nu av en möjlig framtida politisk kronprinsessa. Maria Malmer Stenergard är en tuff politiker som tagit fajten om migrationspolitiken och varit utmärkt i allt från riksdagsframträdanden till grillande intervjuer. Utrikesministerposten är förvisso en annan position, men hon lär klara den uppgiften utmärkt.

I övrigt är det fråga om smärre förändringar. Att Benjamin Dousa kliver in som biståndsminister är kul då denne gjort sig känd som allt annat än en biståndsvurmare, men samtidigt behöver han ta hänsyn till mer biståndsvänliga liberaler och kristdemokrater i koalitionsregeringen, vilket reser frågetecken kring hur pass stort manöverutrymme Dousa får.

Regeringen säger sig vilja genomföra en rejäl kursomläggning. Det ska märkas i folks vardag, säger statsministern. Det är högst oklart hur bra detta lyckats så långt. I kriminalpolitiken låter Ulf Kristersson nämligen påfallande mycket som den tidigare justitieministern Morgan Johansson när han dels berömmer sig för hur mycket som regeringen gör, dels återupprepar sådant som Socialdemokraterna pratade om för länge sedan.

Nu är det visserligen inget större fel på det regeringen gör. Fokus ligger på brottsoffrets rätt till upprättelse, barns rätt till studiero i skolan och invandrares skyldighet att anpassa sig.

Vi kommer få ungdomsfängelser, skärpta straff och tidiga insatser mot unga lagöverträdare. Tidigt och tydligt ska det ingripas, hävdar Kristersson. Det är bra, och den nya socialtjänstlagen har fokus på förebyggande insatser. Därtill vill regeringen satsa på ett lämna-program för hedersvåldsutsatta. Riktningen är rätt och riktig. Men räcker detta?

Som konstaterat många gånger går vi mot ett mer repressivt samhälle med mer övervakning och mer kontroll. En oskuldsfullhet har definitivt gått förlorad. Men det är förmodligen oundvikligt då regeringar av olika kulörer låtit problem växa sig så stora att det inte fungerar att skruva i marginalen längre. Det krävs åtgärder som aldrig övervägts tidigare.

Nu ska regeringen satsa på infrastrukturen också. Över 200 miljarder kommer avsättas i en kommande proposition. Det är minst sagt välkommet, och lyckligtvis kommer dessa miljarder inte att hällas ned i ett svart hål som kallas snabbtåg. Exakt hur detta kommer märkas återstår att se. Vi lär få ett tydligt bevis för detta redan kommande julhelg, då tågtrafiken tenderar att alltid klappa samman.

Det saknas knappast problem att lösa, och Kristersson vet vilka frågor hans regering kommer bedömas på i valet om två år. Inget kommer vara löst när denna mandatperiod är slut. Men nu när inflationsbekämpningen burit frukt och de flesta upplever att migrationen är under kontroll, handlar mycket om att klara kaoset i vården, hindra raset i skolan och trycka tillbaka våldsspiralen. Människor behöver uppleva att det åtminstone går åt rätt håll.

Kungen önskade riksdagen kraft, mod och visdom inför det nya riksdagsåret. Det lär behövas en god dos av allt detta för att lyckas med en bråkdel av det regeringen föresatt sig.