Vi människor gillar inte förändring generellt sett. Trots att samtidens ledord handlar mycket om att vara snabbfotad och i ständig förändring, att vara progressiv och att tänka utanför boxen, är vi faktiskt oerhört rutinstyrda.

Vi söker trygghet i det bekanta, det välkända, och orienterar oss helst i miljöer och situationer där vi känner oss kompetenta. Detta högst mänskliga beteende krockar inte sällan med den oerhört snabba tekniska utvecklingen i vårt samhälle. Digitaliseringen gör att stora grupper lämnas efter, men även personer i sina bästa år kan ibland känna att det går lite väl fort. Plötsligt känner vi oss… framstegsfientliga. Nästan som ett hinder.

Människors instinktiva motstånd till förändring gör att en ny regerings kursändring spontant utmålas som något negativt av mainstreammedierna. En sänkt skatt utmålas som ett hot, ofta oklart mot vad. En avskaffad myndighet beskrivs nästan utan undantag som något negativt. En nedskärning.

Dessa förväntade reaktioner kan göra nya regeringar onödigt försiktiga. Alliansregeringen 2006 kan ses som ett undantag. Den tog över makten oerhört välförberedd och övertygad om vad den ville åstadkomma. Den tog sig an a-kassan, vilket resulterade i stora LO-ledda demonstrationer, lade ned myndigheter, avreglerade och införde jobbskatteavdraget. Regeringen hade så låga opinionssiffror att den halvvägs in i mandatperioden beskrevs som ”rökt”, men lyckades trots finanskris och massivt motstånd från såväl hela socialdemokratin som det kulturella etablissemanget öka väljarstödet i valet efter.

Inom förändringsledning finns gott om idéer för att överbrygga motstånd, att hjälpa motståndaren över bron. Att inte göra för mycket samtidigt, att stämma av med de berörda med jämna mellanrum är grundläggande. Riktigt så fungerar det dock inte i politiken. Där handlar allt om att vinna makten och så snabbt som möjligt pressa igenom partiets vallöften.

Emellertid ser vi hur på papperet ganska enkla saker, som att avskaffa Jämställdhetsmyndigheten (vilket faktiskt på sätt och vis skedde när Socialdemokraterna fick regera på en M+KD-budget som dragit in finansieringen för myndigheten), bara inte blir av. I detta fall förmodligen för att L stretar emot och måste få någon enstaka seger i fyrpartisamarbetet. Men ändå. Ett enkelt pennstreck räcker för att åtgärda problemet, och att lägga ned onödiga myndigheter är inget som varit kontroversiellt för tidigare M-ledda regeringar.

Detta är förstås inget unikt för Sverige. När Donald Trump drog in stödet till WHO, lämnade vissa avtal eller ströp finansieringen till någonting presenterades det automatiskt som något negativt. Det är som om förändring i sig alltid är negativ. Detta är en utmaning för den som faktiskt vill förändra, som vill bryta status quo. I synnerhet när denna förändring går emot den samtida politiska diskursen.

Hänger motståndet då inte bara ihop med vilken sorts förändring som sker? Att socialdemokrater demonstrerar mot en högerregering är väl inget konstigt. Så är det givetvis, men motståndet mot förändring är mer allmängiltigt än så. Och mänskligt.

Sålunda är det inte så konstigt att varje ny regering skruvar på spakarna lite och genomför justeringar snarare än river ut hela inredningen. Dessvärre innebär detta samtidigt att många allvarliga samhällsproblem, som skulle behöva tacklas med mer radikala metoder, förblir olösta.