En knapp månad har gått sedan Ukraina startade sitt överraskningsanfall mot den ryska gränsregionen Kursk. Målen med denna operation har aldrig offentliggjorts, men de flesta tycks ense om att ett av dem bör ha varit att tvinga Ryssland att dra bort trupper från östfronten och därmed underlätta situationen för stridande ukrainare där. I så måtto har Kurskoperationen inte lyckats.

Det fanns säkert fler målsättningar med offensiven. En kan ha varit att visa både den egna befolkningen och omvärlden, inte minst alla partners i Väst, att utgången av kriget inte är given och att Ukraina fortfarande har offensiv förmåga. Detta har varit lyckat.

En månad in i operationen är det fortfarande inte klarlagt vad slutmålet är. Detta börjar dock klarna något. När Richard Engel på NBC News intervjuade Zelenskyj nyligen ville den ukrainske presidenten inte ge detaljer om operationen men medgav att även om Ukraina inte behöver de ryska territorierna har de som mål att hålla det territorium de hittills tagit.

Det har tidigare gjorts uttalanden om att Ukraina behöver en buffertzon för att försvåra de ryska angreppen på ukrainska städer. Intrånget i Kursk och Belgorod skulle kunna vara ett försök att uppnå detta, men det som hittills erövrats är för litet för att göra någon skillnad i det avseendet.

Regeringsombildningen ska nog inte tas som en alltför dramatisk händelse, ministrar avgår som bekant även i Sverige. Men det skickar förstås signaler utåt att det finns konflikter i den ukrainska regeringen. Å andra sidan är detta normalt i en demokrati, och Zelenskyjs budskap är att det behövs ny energi i en regering där flera tunga ministrar suttit i flera år.

Ryssarna tar sakta men stadigt mark i öst, Pokrovsk riskerar att falla. Kanske redan inom några veckor. Det är anmärkningsvärt att det ukrainska angreppet på rysk mark inte har prioriterats högre av Putin och den ryska militärledningen. Alla trodde att de skulle satsa på att så snabbt det bara var möjligt sparka ut inkräktaren. Så har inte skett.

Den senaste veckan verkar ryssarna ha börjat slåss på allvar, men Ukraina förefaller fortfarande flytta fram sina positioner på ryskt territorium. Putin vägrar uppenbarligen flytta sina elittrupper från Ukraina till att försvara det egna landet. Kanske räknar han med att ukrainarna inte kommer orka eller vilja hålla det de erövrat särskilt länge.

Om detta krig har lärt oss något är det att vi aldrig kan räkna ut Ukraina. Landets egen utveckling av drönare och långdistansvapen kan ge Ukraina en kapacitet och frihet att slå mot mål långt inne i Ryssland på ett helt annat sätt än hittills. Men vi måste vara ärliga med att tiden just nu inte talar för Ukraina.

Det utlovade stödet från Väst dröjer, endast en del av det som utlovats i år har levererats och det finns alltjämt restriktioner på hur Ukraina får använda de västdonerade långdistansvapnen. Detta är vid det här laget fullständigt obegripligt. Dels då Väst bara skänker bort materiel utan att det gör den skillnad det kunde ha gjort, dels för att de röda linjer som Kreml hotat med endast visat sig vara tomma hot.

Här står vi. Sanktionerna fungerar, men inte tillräckligt effektivt. Västs vapen gör skillnad, men de får inte användas för att ge maximal effekt. Kurskoperationen har endast delvis varit lyckad då Putin inte tog betet att flytta sina bästa trupper från östfronten.

Ryssarna har varken slut på stridsvagnar eller missiler. Runt tusen döda och skadade ryssar varje dag har inte gett upphov till några omfattande protester på hemmaplan. Den ryska demografin är katastrofal med en minskning av befolkningen på uppemot 600 000 invånare per år. Stupade soldater ej inräknade. Men befolkningen krymper även i Ukraina. Den ryska ekonomin går inte alls så bra som Kreml vill få den att framstå, vilket bland annat en 18-procentig styrränta är ett tecken på. Men den är inte på väg att kollapsa. Och Putin sitter, uppenbarligen, säkert.

Detta är ännu en påminnelse om att Väst gärna vill att verkligheten ska vara mer rosenskimrande än den faktiskt är, och lägger in förhoppningar snarare än nyktra kalkyleringar i analyserna. Detta har fått stora delar av västvärlden att tro på allt från Nordkoreas förestående kollaps till Kinas annalkande politiska öppnande. Sådana naiva föreställningar har ibland gränsat till sagornas värld.

Alltför ofta är det fråga om fromma förhoppningar, och tyvärr verkar det även gälla Ukraina. Det är tragiskt, för till skillnad från ovanstående exempel har Väst faktiskt makten att påverka. Det skulle vara möjligt att bidra till att realisera förhoppningarna om ett ryskt nederlag genom att straffa Ryssland och hjälpa Ukraina med full kraft. Men det förutsätter att det finns en vilja och en insikt, och den saknas.