Anna Lindh mördades för ganska exakt 21 år sedan. Hon hyllades i riksdagen av statsminister Ulf Kristersson, och nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard lyfte hennes arv i sociala medier. På Aftonbladet är tonerna föga förvånande dystra. Partiet förlorade en tilltänkt partiledare och statsminister. Men när socialdemokrater minns Anna Lindh ägnar de sig samtidigt åt en sorts historierevisionism.

Aftonbladets Anders Lindberg beskriver ett annat Sverige och sörjer det han anser gått förlorat under dessa två decennier:

Vår röst i världen har tystnat. Ojämlikheten ökar nästan snabbast i världen. Välfärden har så stora revor att vi inte längre kan tala om att skolan och sjukvården fungerar för alla. Och vårt sociala skyddsnät är fullt av hål. I dagens Sverige vräker vi barn. Fattigpensionärer får leta tomburkar. Vi ger inte funktionshindrade det stöd och de rättigheter de faktiskt har rätt till enligt lagen. Arbetslösa och sjuka förtalas ständigt av makthavare med miljonlöner och inte ens den politiska vänstern klarar att stå emot den allt mer auktoritära utvecklingen. Det gör mig rädd.

Det går snabbt att glömma. 2003 var Socialdemokraterna inne på sin tredje raka mandatperiod. Göran Persson hade samlat nästan 40 procent i valet 2002. Det är klart att detta är glada minnen för en ledarskribent på husorganet. Men om vi försöker vara seriösa för ett ögonblick. Hade välfärden inga revor? Var inte skyddsnätet fullt av hål? Vräktes inga barnfamiljer? Fick alla funktionsnedsatta det stöd de hade rätt till?

Att påstå något dylikt är inte bara lögnaktigt, det är en form av historieförfalskning. Vi människor har en förmåga att förtränga sådant som är jobbigt och endast minnas det positiva. Det är så många hanterar sina högstadieår. Men detta är något annat. Det är en medveten skönmålning av socialdemokratiska regeringsår som i mångt och mycket lade grunden för de problem Sverige i dag brottas med. Migrationen. Krisen i skolan och vården. Kriminaliteten. Energin. Det var mycket som hände under det tolv år långa S-styret mellan 1994 och 2006, och allt var bevisligen inte bra.

Lindberg påstår att ”demokratins kärna tar skada” i dag av Tidöregeringen. Det är inget ovanligt att det socialdemokratiska maktinnehavet likställs med själva demokratin, den självbilden finns alltjämt där hos Partiet som växte ihop med själva staten efter decennier av regeringsinnehav.

Socialdemokraterna är det parti som haft ojämförligt störst inflytande över Sveriges utveckling. Både för 70 och 30 år sedan. Självbilden är alltjämt att allt gått bra så länge Så fått regera och att den positiva utvecklingen brutits av tillfälliga borgerliga valsegrar. Därefter har S fått städa upp.

Denna villfarelse är enkel att motbevisa. Vi kan lista allt från kärnkraftsnedläggning till öppna gränser och slapp kriminalpolitik samt en konsekvent nedmontering av svenska lärares auktoritet. Men det spelar inte så stor roll eftersom självbilden av ett parti som alltid har rätt förvandlats till ett slags helig tro på vilken argument inte biter.

”Demokrati handlar om att mötas i ögonhöjd, trots olika bakgrund och värderingar”, skaldar Anders Lindberg. Mannen som länge drivit att Socialdemokraterna inte ska prata med vissa partier. Var och en får se sig själv i spegeln. Det inkluderar samtliga på Aftonbladets ledarredaktion.

Det Sverige som somliga drömmer sig tillbaka till har i många fall aldrig funnits. Sverige var i sanning inget paradis den dag som Anna Lindh blev mördad. Eller den höst som Estonia sjönk och Socialdemokraterna tog tillbaka regeringsmakten. 90-talet var ett våldsamt och stökigt årtionde. Men visst har vi i dag problem som vi inte kunde drömma om då. Ansvaret för det förfall som skett på många områden är delat över blockgränsen. Socialdemokraterna får bära sitt.