I en perfekt värld skulle fred och harmoni råda. Och i en nästan perfekt värld skulle de konflikter som ändå uppstår få en lösning genom att en oberoende och rättvis part kliver in och avgör skuldfrågan samt bestämmer hur det hela ska göras upp. Dessvärre har en sådan värld aldrig existerat.

Semester innebär för en barnfamilj ofta besök på någon sorts djurpark. Hur fantastiskt det än är att se barnens genuina glädje över att få se exotiska djur och (framför allt) åka bergochdalbanor, går det inte att skaka av sig känslan att djurparker har något obehagligt disneyfierat över sig. Djuren befinner sig i en konstgjord miljö, åtskilda på ett sätt som gör att ingen utsätts för fara, och tillskrivs nästan mänskliga egenskaper genom en grötmyndig berättarröst. Det är nästan så att vi ska tro att djuren har klivit direkt ur en Disneyfilm och placerats mitt framför våra ögon.

Denna disneyfiering gör många unga människor förfärade över den grymma verkligheten i det verkliga djurlivet utanför den konstlade världen bakom stängslen. Tyvärr påverkar denna fantasibild av verkligheten många människors syn på både inrikes- till världspolitik. Det skriks efter ”rättvisa” och människor upprörs, förvisso med all rätt, över orättvisor och övergrepp. Vår mänskliga empati tar lätt ställning för den svagare parten, på samma sätt som vi instinktivt hejar på och vill skyddade den mobbade på skolgården.

Dessvärre har verkligheten svårt att leva upp till våra högt ställda moraliska krav. Världen ser helt enkelt inte ut så. Ledare håller sig kvar vid makten i decennier genom valfusk. Regimer ägnar sig ostraffat åt folkfördrivning och folkmord. Kulturer och traditioner får människor att könsstympa varandra och mörda sina egna barn i hederns namn. Människor säljs i en global handel.

Allt detta pågår just nu när du läser denna text. Under dygnets alla timmar sker systematiska övergrepp i fruktansvärda regimer. Regimer som dessutom ofta sitter som ordförandeländer i FN:s olika organ för mänskliga rättigheter. Omvärlden protesterar med skrivelser och plakat, men ingenting gör egentligen någon verklig skillnad för de drabbade. FN är inte mer än en tragisk papperstiger som i bästa fall bevarar status quo, i värsta fall bidrar till de förbrytelser som begås.

Det är den starkes rätt som gäller. Visst har vi försökt bygga upp internationella institutioner och skapa en regelbaserad världsordning som reglerar allt från handel till konflikter och alla möjliga internationella relationer. Men likväl är det den starkes rätt som gäller. Den internationella krigsförbrytartribunalen ICC kommer aldrig utfärda en arresteringsorder på George W Bush för hans krig i Irak. USA erkänner inte ens domstolen och vägrar konsekvent att låta amerikaner bli dömda av andra än amerikansk rätt.

Det faktum att domstolen också utfärdat arresteringsorder för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant kan tyckas tala för att vi faktiskt har en regelbaserad världsordning på plats, att ingen kommer undan rättvisan. Men det spelar i praktiken mindre roll eftersom ICC inte har möjlighet att gripa någon av dem och släpa dem till en rättegång. Båda kommer undgå ansvar i lika hög grad som Vladimir Putin. Självfallet.

Let’s sing.

Vad göra i denna ofullständiga värld? Ge upp? Bli legitimerad cyniker på heltid? Eller kämpa vidare? Det sistnämnda är nog ändå rimligast om vi inte vill förlora oss själva. Men vi behöver justera våra förväntningar på vad som är möjligt att uppnå. FN löser ingenting. Det har länge talats om behovet av ett DF, ett Demokratiernas förbund, i stället för FN. Men samma problem skulle uppstå om någon av dessa medlemmar gör sig skyldig till brott under internationell lag och vägrar stå till svars för detta.

Lettlands president Edgars Rinkēvičs hävdar att Väst borde stötta Ukraina betydligt mer. Vi gör för lite och för sent, menar Rinkēvičs. Och visst har han rätt. Ty om man bär på övertygelsen att Ryssland är vår tids stora fiende som måste besegras, vilket västledarna säger, borde vi stötta Ukraina helhjärtat och utan restriktioner. Vi borde massivt skala upp vår egen vapenproduktion, både för vår egen och Ukrainas skull.

Men det sker inte, och det innebär att Väst inte vill göra mer. Vi är inte tillräckligt investerade i Ukrainas kamp och begriper inte fullt ut implikationerna av en rysk seger. Vi är bekväma, ofta fredsskadade och helt enkelt inte redo att göra det som krävs. Detta kommer vi förstå långt senare, men då kommer det vara för sent. Som så ofta.

När Ukrainakriget kommer på tal vill Rysslands apologeter ständigt fokusförflytta. Denna ständiga whataboutism är oerhört tröttsam eftersom den inte tillför någonting till själva sakfrågan utan endast syftar till att flytta fokus till andra konflikter. Men två fel gör inte ett rätt, och trots vår ofullkomliga värld, trots allt hyckleri och all orättvisa som kan identifieras i snart sagt varje land och regering världen över, är det likafullt rätt att stötta det angripna landet Ukraina. Även om vi inte stöttar alla angripna länder världen över samtidigt. Denna lilla upplevda orättvisa får vi helt enkelt leva med. Men det förutsätter förstås att vi tycker att det är fel när ryska imperier inleder anfallskrig i Europa. Det är det uppenbarligen inte alla som gör.

Noterbar är också människans oförmåga att fokusera på mer än en sak i taget. Gazakriget flyttade fokus från Ukrainakriget. Snart kan vi ha ett krig mellan Israel och Iran med potentiellt oöverskådliga konsekvenser. Även där måste vi i någon mån välja sida, men vi bör göra det med vetskapen om realiteterna i vår ofullständiga värld. Ty en rättvis fred mellan israeler och palestinier känns numera närmast som något plockat ur en Disneyfilm. Frågan, precis som i fallet med Ryssland och Ukraina, är således vilken sorts fred vi vill ha. Och till vilket pris.